Snart är naturkunskapen slut. Då läser jag tre veckor psykologi och sen fem veckor psykiatri. DET blir spännande! #äntligennågotjagvillgöra

Dag två - vem tror du att du är?

Jag fattar ingenting.
Är helt lost.
Jag räknar och räknar, suddar, börjar om, suddar, tänker om, tittar på mattevideon igen, läser igen.
Räknar.
Räknar fel.
Fattar ingenting.
Tanken kommer som en jävla atombomb: Vem fan tror du att du är?
Trodde du verkligen att du skulle klara det här?
Jag ser mig själv sittandes i soffan, fyrtiofem år, dom ringer från mitt timvikariat på ICA.
"Kan du komma in och jobba? Tuva-Li ringde sig sjuk.."
Så.
Vem tror jag att jag är?
Är jag blivande barnmorskan eller är jag Tuva-Lis vikarie?

Kontrakt skrivs på fredag.
Sen hoppas vi på att kunna få tillträde sista veckan i mars.
Stan - hej, här kommer vi!!

Ny dator beställd, begagnad mattebok betald och kommer förhoppningsvis i lådan idag.
Nu är det bara ett stort beslut kvar - flytt.

Om tjugo dagar påbörjar jag alltså min resa mot att bli barnmorska.
Efter mötet med studievägledaren i förmiddags kände jag ett sånt rus av glädje, skräck, panik och framtidstro att jag bara ville tjura.
Nu har det lagt sig lite och jag är helt slut.
Let's do this!

Körv vad tiden går låååångsamt när man längtar efter något.
Ge mig tisdag!

• Betygen är åter hemma
• Möte bokat med studievägledare
• Beslutsamheten är på 110%

Då tar vi helg.

Jag bockar av todolists som aldrig förr. Klockan är inte en tio.
Framtiden och livet - här kommer jag!

Okej.
Där bestämde jag mig.
Ur arbetslöshetsträsket kommer fantastiska tankar och planer!

Sådär ja.
Allt som har med julen att göra (bortsett från den där julblomman i hallen som jag inte orkat ta upp för att kasta) är nerpackat, gömt och inlåst i källaren.
Det är en sån underbar befrielse.
Det är likadant varje år.
Nu är mitt vita och äppelgröna på plats igen.
I år har jag tre önskningar och fyra mål.
Hej 2014 - överraska mig!
(Ja, fast bara på ett positivt sätt dårå. Såklart.)

Missar början av Solsidan för att vi försöker komma fram till hur jag
ska kunna förverkliga min lilla dröm om att bli barnmorska.
Grundbehörighet för sjuksköterskeutbildningen: Matte B.
Där gav jag upp direkt.
Matte B är min dödsfiende.
Så, jaha?
Vad ska jag hitta på istället?
Ja, jag är en geuppare. Jag törs inte. Är rädd så in i helvete för att
misslyckas.
Sen lyssnar jag till Christine Meltzers historia, om hur hon körde
näven rätt i nyllet på bröstcancern.
Då kände jag att fan, bara jag får vara frisk, se mina barn växa upp,
få äta middag med min familj vid vårt rangliga trehundrakronors
matbord varje dag, då fan spelar ingen examen nån jävla roll alls.
Jag vill nog jobba halvtid i kassan på Ica.
För då får jag tid med det viktiga - livet.

Dag två och jag kan fortfarande behålla lugnet.
Jag behöver inte ens pysa.
Vi sitter, som sig bör en fredagskväll, och äter tacos allihop runt
bordet och jag känner hur det bubblar i kroppen av att vara vi fyra.
Vi är en familj.
En komplett, fantastisk familj.
Jag vill ha fler Hannor och Pellar.
Fler!
Och jag känner hopp om att jag faktiskt kommer att klara av det.

Efter att ha träffat Heliga Birgitta idag och packat ryggsäcken med en
hel massa klokheter så kände jag hur stark jag egentligen är.
Jag kan, jag vill och jag orkar tamejfan.
Jag fixar det här.
Och jag får bli arg.
Jag får.
Precis som jag får vara glad så får jag vara arg.
Det är en del av den jag är.
Nu när jag anses frisk från förlossningsdepressionen (vilket tog ett
år, precis som dom säger) så ska jag nu bara se till att göra slut på
diagnosen jag fick.
Den ska bort.
Och nog ser jag hur möjligt det faktiskt är.
Nu jävlar!!

Nu har man sådär många datum att se fram emot igen.
16/4, 19/4, 29/4, 30/4, 20/5, 30/5, 12/7, 3/11.
Bara för att nämna några.

Med hopp om vår!

Det är så mycket vi ska göra i sommar.
Om vi ska hinna med allt på Hannas önskelista så får nog hennes pappa
ta ut åtta veckors semester;
Gunga vid östra skolan, åka till djurparken, bada, blåsa såpbubblor,
besöka slottet, äta glass, sluta med nappen, gå i hamnen, gunga i
hamnen, åka karusell, hälsa på Viola, gunga hos moster i den röda
gungan, cykla, ha vattenkrig med mormor, sluta med blöja, sola, titta
på hästar, leka hos Stina, dricka milkshake på stan..

Dubbel lycka!

Magiskt.
Fantastiskt!

Längtar till hösten när medicinering och terapi förhoppningsvis får ett slut.
Igår kändes det mest som om jag slösade på min terapeuts tid, att jag
var i vägen.
Kanske finns det någon annan som behöver hennes tid och kunskap mer än jag?
När jag mår bra så känns det inte särskilt meningsfullt, men det
betyder ju också att jag har kommit en bra bit på min resa mot
Välmåendeland.