Helvetes jävla kaosfamilj.

Näe.
Efter att i fem veckor ha pluggat mellan tio och tolv timmar varje dag, med mycket ångest, ilska och värdelöshetstänk, efter att ha skrivit två delprov, hunnit med att vara magsjuk och flyttat så säger nu min kropp NEJ.
Nej, nej, nej.
Jag har två dagar kvar. Två dagar fullproppade av prov och kroppen säger NEJ.
Jag vet, jag ser mål, men mjölksyran är omänsklig.
Fan.
Och jag vet också att mina resultat under loppet har varit fina, men räcker det när jag på fredag sitter där på Campus?
Fan.

Tre timmar till.
Jag SKA klara det.

Igår

"Jag orkar inte träna."
Jag drog iväg ändå och när jag kom hem: "Jag orkar inte duscha."
Såklart hoppade jag in i duschen i alla fall.
Sen, när man väl står där i den varma, sköna duschen så orkar man inte gå ut där ifrån.
Ja, ni fattar.
Det gäller ju inte bara träningen, det gäller ofta livet i stort, att man inte orkar eller vill, men gör det ändå.

Det är bara att svälja den där skitstoltheten och helt enkelt acceptera ren jävla fakta:
Ibland har man mer tålamod och ork, ibland har man mindre..
Idag var inget bra.
Vi gör det bättre i morgon.

Kraschade glaslampor och ramlanerskydd som tagits bort.
Drygt tolv minusgrader med ett opålitligt bilbatteri och svårt att somna på kvällarna igen.
Inskolning och en inre, psykisk stress som får mig att vilja lägga mig och bara böla.
Jag kör ba, rätt in i kaklet, andas och kan verka vara lugn och harmonisk, okeja jobbiga och krävande situationer, men när kvällen kommer och jag blir trött, då, då vill jag bara skrika.

"Förstår du vilken prestation?"
Jag har haft en sämre dag på eftermiddagen och när jag efter en timmes
läggande av fröken kommer ut till soffan peppar mannen mig.
Men faktiskt.
Jag har varit sur, trött och tvär, jag har haft den starka viljan att
slå sönder något vid något tillfälle, men det bröt aldrig lös.
Varken helvetet eller det dåliga samvetet.
Jag får verkligen vara arg nu för tiden.
Jag får det. Och den enda som har förbjudit mig att vara det är jag själv.
Med självbestraffning av olika slag som påföljd.
Jag ser slutet på min självdestruktivitet. Jag ser slutet på självföraktet.
Jag vill aldrig mer slå på mig själv.
Aldrig.

Bara en sån sak

Pratar med en av mina bästa vänner i telefon.
Barnen härjar runt omkring mig. En vill läsa bok, den andra sitter
runt min fot och vill att jag ska gå med henne sittandes där.
Jag gört.
Samtidigt som jag pratar OCH lyssnar på min vän.
Det är inte ansträngande.
Inte ett jäkla dugg.
Bara en sån sak.

Dag tre nu.
Jag känner mig nästan som en ny människa.
När i helvete kommer dippen?!
#trajingtukipitrel

Dag två och jag kan fortfarande behålla lugnet.
Jag behöver inte ens pysa.
Vi sitter, som sig bör en fredagskväll, och äter tacos allihop runt
bordet och jag känner hur det bubblar i kroppen av att vara vi fyra.
Vi är en familj.
En komplett, fantastisk familj.
Jag vill ha fler Hannor och Pellar.
Fler!
Och jag känner hopp om att jag faktiskt kommer att klara av det.

Sicken dag!

S tog bussen till tåget eftersom vi ändrat tiden för fröken på
förskolan vilket innebar en stressfri morgon för mig och barnen.
Sen drog Pojken och jag på stan och mötte upp farbror Kim. Där satt
han, Pojken, i sin gröna, fula och smått värdelösa resesulky och bara
njöt och sjöng lite.
Efter lunch drog vi till hamn för sommarens kanske sista glass och sen
en lång promenad innan vi plockade upp en nöjd Hanna på dagis.
Påväg till bilen smög vi in i Allhelgona där det spelades fyrhändigt
på orgeln så det brölade i hela kyrkan.
Förstå vilken häftig upplevelse för en treåring att gå in i en kyrka
för första gången och det dånar orgelmusik så man tror att hela kyrkan
ska braka ihop, speciellt när mamman just innan sagt att i kyrkan får
man vara tyst.
Hur som helst. Det blev en dag helt och hållet utan stress, och det
mina vänner, det stärker mig så pass att jag nästan känner mig en hel
decimeter längre.

Igår var en riktigt fin dag.
Tålamodet flödade, glädjen och orken likaså.
Ett lugn spred sig i min kropp.
När jag vaknade idag bestämde jag mig för att tänka till tre extra
sekunder för varje stressmoment som händer.
Jag vill nämligen att det där tålamodet och den där orken ska stanna kvar.
För alltid.
Dessvärre verkar det vara nackspärr på gång, en sån där som sträcker
sig ända ner i skulderbladen.
Heja!!

När kvällen kommer, när man inte orkar mer.
När man blir arg och vill slå sönder.
När man bara förstör.
Allt.
Då kommer det vidriga, snuskiga, smutsiga, elaka självföraktet.

Nu är det bara den där sista spurtsträckan kvar tills ungarna somnar.
Det är egentligen nu det borde vara som mest harmoniskt..

Nu är jag en vanlig mamma igen.
Med ork, energi, tålamod och livsglädje.
Det är nog såhär det ska kännas.
Snälla, låt mig få vara så här lite oftare.

En vecka av mörka tankar, med en känsla av att vara värdelös och misslyckad.
Inte hela tiden, men varje dag.
Det är märkligt hur Monstret lyckas ta sådan plats och hur dess tysta
viskningar kan få mig att tro att det är sant.
Att jag är värdelös.
Jag vet ju att det inte är så.
Jag vet det.
Ändå försöker jag leva på så normalt jag bara kan. Fikar på stan, går
på skolavslutningar, födelsedagskalas, leker i lekparker, handlar mat
och åker iväg med barnen själv.
Jag vill ju, trots att mitt normala önskeliv får konsekvenser.
Jag vill ju.

Jag skäms över hur mina tankar går en sån här dag.
Först skolavslutning på Släbro och massa mys och bus med barnens fina
kusiner, där någonstans när jag insåg att vi snart har "missat"
lunchen började stressen knacka på.
Det eskalerade i bilen på vägen hem.
Jag sket i allt, kastade mig på sängen och sov bort större delen av
eftermiddagen.
Vi tog en bilpromenad och tittade på studenter, åkte till Knuten för
att handla mjölk.
Skrik om godis och jag lyfte upp H och gick och satte oss i den röda
soffan i entrén.
Där mötte vi en vän, han skulle handla jordgubbar till fredagsdrinken.
Där, precis där blev jag sjukligt avundsjuk och insåg vilket kaos vi har det.
Kaos.
Hanna som bara har varit tyst under tiden hon åt tårta i förmiddags.
Pelle som redan nu gnäller så min själ vill explodera när han inte får
det han vill.
Pizza på Mamma Mia.
Hanna håller fortfarande låda.
I ett.
Förrätt: 10 mg Sobril, huvudrätt: Hawaii utan skinka.
Jag gråter.
Jag orkar inte dölja det för restaurangens övriga gäster.
Jag är för trött.
Jag ramlade ner från toppen.
Som det känns.
Jag avbokar kvällens Rosé och tapasmys med fina vänner jag inte sett på länge.
Känner mig besviken och som en svikare.
Köper godis.
Gråter.
Erkänner för S att jag ibland önskar att vi inte hade några barn.
Jag vill vara planlös.
Jag gråter.
Börjar bli mosig på förrätten och lägger mig återigen på sängen när vi
kommit hem.
Gråter.
Gråter.
Försöker reda ut mig själv, sätta ord på dagen, det vill säga skriva av mig här.
Mina barn är det bästa som hänt mig, men just nu skulle jag verkligen
behöva få en paus.
En dag, i sällskap av min karl, till att göra ingenting.
Ingenting.

Jag kan känna mig så usel när tålamodet tryter efter klockan fyra på
eftermiddagen.
Jag nedvärderar mig själv, jag är usel som inte orkar, nej fel, jag är
en usel mamma som inte orkar, jag borde inte få ha barn..., och där
nånstans är cirkusen igång.
Men egentligen, vem är inte trött och jävlig då?

Det är precis det här jag menar.
Jag har mått så bra, känt mig lycklig och tänkt att det är så här
livet alltså ska kännas.
Sen kommer det.
Smygandes.
Allt blir jobbigt, att hälla i mjölk i kaffet, att sminka sig, att
plocka i diskmaskinen.
Allt det där fina, som jag bara så sent som igår kände en sån glädje
över, blir lite mörkare och för stort för att förstå sig på.
Jag känner mig trött och stänger av för att jag inte förstår och för
att jag inte vill tänka eller för den delen känna.
Nästan allt som igår hade en mening är idag meningslöst.
Varför hålla på?
För vi ska alla en gång dö.

Pojken vräker två bananer till mellis och vi orkar inte plocka undan
skitiga kaffikoppar.