Det är precis det här jag menar.
Jag har mått så bra, känt mig lycklig och tänkt att det är så här
livet alltså ska kännas.
Sen kommer det.
Smygandes.
Allt blir jobbigt, att hälla i mjölk i kaffet, att sminka sig, att
plocka i diskmaskinen.
Allt det där fina, som jag bara så sent som igår kände en sån glädje
över, blir lite mörkare och för stort för att förstå sig på.
Jag känner mig trött och stänger av för att jag inte förstår och för
att jag inte vill tänka eller för den delen känna.
Nästan allt som igår hade en mening är idag meningslöst.
Varför hålla på?
För vi ska alla en gång dö.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Lämna gärna ett spår efter dig..