Sover på luftmadrass.
Jävla skit.
Vår säng gick inte in i lägenheten.
Enåsexti, jo men jag tackar ja!
Fnatt. (Gnatt)

Från djupet av mitt hjärta - TACK!

När P äntligen somnat och jag kan packa på riktigt ser jag att klockan är lunch.
Jamenvadå tajming?!

Åfifan!
I stort sett är det bara frökens rum kvar nu.
Det tar vi i morgon.
Gnatt.

Idag hämtade vi nycklarna och passade på att spana in lägenheten.

Jag gråter.
Hanna tröstar.
"Så mamma, jag är här nu. Jag förstår.."
Hur rart som helst.
"Mamma mår lite dåligt bara.." svarar jag henne när vi kramas.
"Du är en dålig mamma! En dålig mamma. Du är en dålig mamma."
Tror att hon missuppfattat det hela lite.
Eller hoppas jag.
"Jag är inte en dålig mamma, Hanna. Mamma MÅR dåligt."
"Jaha!"
"Jag hoppas verkligen inte att du tycker att jag är en dålig mamma."
Hon funderar en stund.
"Du MÅR dåligt mamma!" säger hon sen och kramar mig.
"Jaadå! Det går bra mamma, man FÅR gråta ibland."

Ikväll fick jag ett par rejäla panikångestattacker.
Dom säger att det känns som om man ska dö.
Jag kände att jag ville dö.
Nu efteråt liksom svävar jag ovanför.
Jag är inte med, jag ser och hör, men jag är inte här, inte med.
Vad fan är det för jävla mening?
Stefan frågade mig när jag har klipptid.
Jävla mupp tänkte jag.
Tack för att du finns!
Älskar dig.

I morgon får vi nycklarna.

Vid middagsbordet öppnade jag munnen för att berätta för S hur jag mår.
"Känner mig deprimerad.."
Ja, jo..

Söndagsgöra

En helt vanlig söndag

Egentligen borde vi köra i 110.

Bara fyra dagar kvar här på Kyrkogatan.
Ser fram emot att flytta, längtar efter all helgonahelgen och Pelles första jul.

Igår när jag kom hem från körskolan möttes jag av det som är det
viktigaste i mitt liv, min familj.
Man glömmer så lätt vad som betyder något när man är instängd i grottan.

Sexhundra daler till, sen är körkortet mitt!
Eller...?

Här sitter vi nu, jag och tonåringarna.

Halkdags!

"Jag vill gunga upp i luften!"
Så klart hon ska få gunga upp i luften tänkte jag och gav henne fart.
"Du håller i dig va?" manar jag och ger henne lite mer fart.
Det skulle jag inte ha gjort, för då glider hon av gunghelvetet och
hamnar på något jävla vis på nacken huvudet och ryggen och gör en
kullerbytta.
Helvete!
Runt omkring står föräldrar och dagisfröknar och ser allt och får nu
beviset på vilken rutten mamma jag är.
Jag gungar min dotter så hårt att hon åker av.
Helvete.
Fylld av skuld och skam rusar jag fram till Hanna som gråter, rädd och
kanske skadad.
Helvete!
Jag tröstar, säger förlåt hundra gånger, jag skäms.
Fan.
Gav jag henne så hård fart?
Vilken ansvarslös idiotmamma jag är.
Gud vad ska dom andra tro om mig?
Deprimerad, sjukskriven och benägen att skada mina barn?
Det var ju inte meningen.
Hon ville ju bara gunga upp i luften.
Ja, så blev det ju, så på sätt och vis fick hon ju sin önskan uppfylld.
Fan.
Jag svär igen.
Fan.

Läkartid.
Förlängd sjukskrivning, fram till årsskiftet.
Det första jag tänker är: Hur ska vi klara oss ekonomiskt?
Pengar är min första tanke, inte att jag ska bli frisk.
Pengar.
Och nu ska väl kungen be om mer pengar, till kommande sommars bröllop.
Det är ju fel.
Det är ju jag, vi och hundratusentals andra som behöver dom pengarna.
Pengar.
Måste bli frisk nu.
Måste bli frisk.

Jag kokar vatten, fyller på nappflaskor, fyller på vällingmåttet med
fem strukna mått mjölkersättning.
Det är det jag gör.
Och så tar jag min medicin.
En blå på förmiddagen och en vit på kvällen.
Sopskåpet luktar fiskbullar.
Hanna lös upp när hon fick se sin middagstallrik.
Åtta fiskbullar, en potatis, kokta morötter, ett stekt ägg.
Rhode Islanddressingen valde hon själv att ha till maten och den
dippade hon sina morötter i.
Hon är så rar. Så stor och förståndig, men hon skriker mycket.
Normal samtalston, det är inget för henne.
Bvc-besök, sprutor, väg och mät, samtalsterapi och läkarbesök, en
kaffe här en kaffe där, dagis, köra bil, ruzzle och quizkampen, laga
mat och packa.
Allt är fyrkantigt och likadant.
Sopskåpet luktar fiskbullar, kaffebryggaren är laddad, i kylen står
mat redo till Pelle.
Allt är klart.
Sopskåpet luktar fiskbullar.
Och jag är inte trött.

Jag längtar efter att få vara trött.
På riktigt trött.
Inte däckad, snarkandes med hjälp av en tablett, när jag väl somnat.
Jag vill vara så där sömnig, så man nästan smälter ihop med lakanen när man äntligen får krypa ner.
Jag längtar efter mina känslor.
Jag vill helst av allt bara vara jag igen, där svart är svart, vitt är vitt och rött är tamejfan illrött.
Jag saknar mig.

Jag är så trött på den där stressen som bor i min kropp.
Jag är skakig, rörig, har tusen tankar i oordning och jag har svårt
att bestämma i vilken ordning jag ska ta tag i saker.
Bara som att komma iväg till dagens körlektion.
När måste jag gå?
Ska jag ha kläder på mig?
Måste jag äta frukost?
Ska jag sminka mig innan eller efter frukosten?
Måste S hinna få frukost innan jag går?
Måste jag slå på vatten till ersättningen?
När ska jag gå nu då för att vara på plats i lagom tid?
Hinner jag borsta tänderna?
Jag är en enda röra.

Jag kan inte sova.
När jag blundar kommer mörka tankar, tankar som ger ångest.
Jag mår illa, vill kräkas och kroppen drar ihop sig mot min vilja till en boll.
Kan inte hjälpa det.
Törs inte lägga mig igen.
Törs inte.

Jag har slutat amma.
Sa jag det?
För flera dagar sen.
Hejdå värkande tuttar och hej nya kläder!

Det finns två saker som just nu ger mig ro i själen.
En är att mata Pelle och pussa honom på pannan samtidigt, en annan är
att göra rent i köket.
Det är dom små tingen här i livet.

Körlektion avklarad.
Det enda jag behöver tänka på är att inte överbruka kopplingen.
En bra start ån dä wik!

Jag säger bara TREÅRSTROTS.

Jag kommer vara ett vrak efter kommande vecka.
Måndag: körlektion
Tisdag: Ikea
Onsdag: körlektion, BVC 3-månaderspruta
Torsdag: läkartid psyk
Fredag: halkkörning

Plus att vi ska packa, städa ugn, tvätta fönster.

Idag önskar jag att jag va någon annan.

Fick sovmorgon och var helt säker på att det var måndag när jag vaknade.
Blev ännu mer förvirrad när alla människor på FB hade varit på fest
och på krogen.
Är fortfarande inte helt hundra på att det faktiskt är söndag.

"Vilken söt mage du har mamma!"
Tack underbara Hanna!

Åh vad jag längtar efter ett möblerbart kök.
Det här är kass.

Idag borde jag, för allas trevnad, låsa in mig.

TACK alla ni fantastiska människor!
Tack för fina meddelanden.
Jag är så glad att ni finns, era fina ord värmer och stärker.
Tack.

Jag sov.
Jag sov stenhårt på soffan i tre timmar.
Försökte få bort känslan, rastlösheten.
Den var kvar när jag vaknade.
Den är här nu.

Jag skakar.
Har en irriterande känsla i kroppen, det liksom kliar och svider.
Rastlös.
Nerverna är utanpå.
Om nånting, det minsta går fel nu, då exploderar det.
Jag känner det.
Egentligen vill jag bara fly.
Lämna.
Gå.
Springa långt, långt bort härifrån.
Bort från gnäll, bort från disk och skitiga golv. Bort från gammal
torkad pasta i hörnen och bort från dammiga fönsterbrädor.
Allt irriterar, allt stör.
Försöker blunda, försöker andas.
Men benet rör sig, det rör sig i otakt.
Rastlös.
Jag gungar fram och tillbaka. När jag tvingar mig själv att sluta så
börjar benet igen.
Otakt.
Det stör.
Det kliar. Svider.
Jag måste gå.
Ut. Bort härifrån.

Det går fort i hockey

Där fick jag en samtalskontakt på öppna psykvården.
Redan på fredag.
Det går undan.

Ska ha körlektion idag.
Har en känsla i kroppen av viljan att fly, låsa in mig, gömma mig
under täcket, "äschdetärvälintesåjobbigtattbehövagåöverallt".

Var på bvc idag. Han lägger på sig, grabbhalvan, 5020 gram nu och hela 57 centimeter.

Vi pratade amning, ångest och känsla av misslyckande och då sa vår fina, fantastiska barnmorska att det där med amning är så överreklamerat, att det går troll i det hela och att det inte finns några som helst bevis för att ersättningen idag inte är likvärdig.

Att någon inom yrket vitrock säger en sån sån sak är så befriande.

Tack Elisabeth!

Tack!

(Den här känslan som jag har är inte min..)

Medicinen hjälper nog ändå.
Känslorna fastnar.
Det som annars brukar resultera i glädjetårar, nostalgitårar,
melankolitårar, argtårar, frustrationstårar fastnar.
Allt fastnar i bröstet och bildar en klump.
En klump som gör ont.
Jag gråter inte längre.
Jag blir heller inte hysterisk längre.
Men ontet, det gör fortfarande lika ont.

(..den blev kvar, är den din?)

Idag hade vi Tant Bus på besök.

Alla säger det blir värre innan det blir bra.
Här händer det ingenting.

"Men jag vill väl inte ha chips på äpplena helleeeer!"
"Jag vill ha mera majsachips! Näää, nu sa jag fel. Majschips!"
Önskar att jag kunde videofilma allt hon säger.
Kroppsspråket hon har när hon pratar och hur hon betonar orden, lillgamla unge.

God morgon!

Bara det att jag får sova gör stor skillnad.

Hurra!!

Igår kom det ett litet flickebarn till världen.
Välkommen kära tösabit!

Jag har varit på fest, haft jättetrevligt och jag stannade mycket
längre än vad jag hade tänkt.
När jag kommer hem vaknar P och jag ammar honom för andra gången idag.
Då slås jag av ett stort lugn och känslan av: "Åh! Vad jag älskar honom!"
Det är en sån viktig känsla. Jag vet att jag älskar honom, det har jag
gjort hela tiden, men att få komma hem och hålla knyttet i min famn..
Där sprängdes mitt hjärta.
Som jag har längtat efter det!

Ska sluta amma. Det känns fortfarande som ett ganska stort
misslyckande, även om beslutet känns bättre än vad det gjorde för
några veckor sen.
Jävla amningshysteri.
Jag har gjort vad jag kunnat.

Det är väl nu det börjar. Det dåliga innan det blir bra.

Grattis Pelleboy på tremånadersdagen!

Idag mår jag inte bra.

Nu ska vi se.
Hej sömnen! Var min vän!

Jag är så glad att det är just DU som är far till mina underbara barn!

Försöker övertyga mig själv att det är medicinens fel, för då har jag
för mig att det kommer bli bättre så småningom.
Dödstrött, men kan inte sova.

När klockan var halv fyra tog jag mitt pick och smög över till Hannas
säng eftersom hon ligger och snarkar i våran.
Efter att istället ha lyssnat till klockans tickande i vad som kändes
som en evighet somnade jag till sist.
Men nu är vi vakna igen..

Halv ett. Halv tre.
Nu kan jag inte sova.
Ger mig *pip* på att han vaknar snart igen.

Idag har vi skrattat åt mina gamla dagböcker från 89-92, skrattat med
hela hjärtat.
S har även skrattat åt min musiksmak, även den med start 89 där någonstans.
Ibland är det skoj att flyttpacka!

Julen -89

Tre veckor kvar till flytt.

Varför sover du så korta stunder lille vän..?

Regnet smattrar sövande på plåttaket, Pelle äter och andas rytmiskt,
det där ljudet, ljudet av ett nöjt barn, det kan vara det bästa ljudet
i världen.
Än är det mörkt i bageriets fönster, har bagaren försovit sig månne?
Jag dricker mitt vatten, kryper ner igen.

Om man sover, ja, typ nästan, tolv timmar en natt, så blir det jäkligt
svårt att lägga sig i tid kvällen därpå.
Nåväl, nästan hela vinden är packad nu.

Jag hör Hanna höja rösten inne på toaletten.
- Nej Skuggan! Det är fel!
Fröken har skaffat sig en busig låtsaskompis.

I morse fick jag sovmorgon. Tack världens bästa!
(Mellan 22-09.30 var jag på date med mina kuddar, dock blev det ju två
amningstillfällen.)

Återbesök på psykakuten. Tre veckors sjukskrivning. "Du har vad vi
brukar klassa som en medelsvår depression, jag tycker att det är
jättebra att du kom till oss."
Gick upp halv tio i morse, mosig och med känslan av bakfylla. Nu mår
jag illa, är yr och trött.
Kuratorn från vårdcentralen borde ringa snart. Hon är inte min typ,
men kanske är det bra att gå dit tills jag får en tid hos någon på
öppna psykvården.
Vi får se.

Sömntablett - maj äs.

Fel sida av sängen.

Ställde in förmiddagens sångjobb, besökte Fåfängan, åt upp gårdagens
tårta, packade linnet, bar en tvärrandig tröja för första gången på
fem år.
Det har varit en bra dag, är högst tacksam för det.
S tror jag kommer sova till lunch i morgon på sömntabletten.
Ja, vad vet jag?!
Sov gott alla fina där ute!
PoK

Fåfängan - sommarens sista suck

Hanna sätter på sig sina raggsockor och säger sen:
- Titta! Jag har sockerragg!

Jag gjorde det igen.
Jag glömde kokande vatten på spisen.

När vi träffade läkaren på psykakuten idag fick jag höra att en sån
som jag, med humör, som har höga berg och djupa dalar, som kan bli så
arg är också med andra ord väldigt kärleksfull.
Det gjorde ont att höra.
Har inte känt mig kärleksfull eller sett på mig själv som kärleksfull
på väldigt länge.
Men säkert så stämmer det hon sa.
Jag saknar mig.

Skitdag.
Tack min kära familj för all hjälp!
Älskar er!

Vad två öron klarar

En panikångestattack och jag bestämde mig för att psykakuten inte kan vänta.
Det blir inte bättre.
Sjukskriven.
Antidepressiv medicin.
Sömntabletter.
Lugnande medel.

Igår var fin, med riskutbildning på körskolan, lunch och fika hos min
fina kusin, snabbkaffe på skogsvägen och barn som somnade runt klockan
sex.
Sen drack vi vin, umgicks och packade köket och kvällen avslutades med
att vi somnade, kramandes på soffan.
Inte lika kul att vakna klockan ett på den samma, men så värt det!
Idag firar vi min namnsdag med tårta.
Inte för att man behöver fira sådana meningslösa händelser egentligen,
jag ser det mest som en jäkligt bra anledning att få äta min
favorittårta!
Ha nu en fin dag alla!

Gud hör bön

Vad ända in i aftonsången hände?!
Pelle sov raka 8-9 timmar i sträck!
"Vad gjorde vi? Det gör vi om!" sa Stefan.

Igår kom det. Det var på det berömda.

"Riskettar"

Jag hör en granne snarka.

Ännu en eländig dag att skriva in i historieböckerna.
"Du måste sluta lägga skuld på dig själv!"
Ännu ett måste. Och hur enkelt är det?
Egentligen?

Vid alla heliga korvar!
Teori och körprov inbokat.
Här är det inga fjärilar i magen, det är pelikaner.

I morgon är det kör(d)skolan hela långa förmiddagen.

"Alla tycker att det är självklart att en diabetiker ska ta insulin,
men när det kommer till psykisk sjukdom så blir folk så tveksamma till medicinering."

Sätter än en gång för stor press på mig själv.
Det är väl bara att öppna munnen, sjunga och vara glad.
Det sitter ju ändå bara ett tiotal halvdöva pensionärer i kyrkbänkarna.

Sover i mammuttightsen.
Det är på tok för kallt att springa uppe P nätterna halvnaken.
God natt för böveln!

Nämensegoddag hösten!