Jag är så jäkla matt.
Konflikter i arbetsgruppen spär på rejält med stress.
Gud hjälpe mig.

Har nog aldrig varit så här trött i hela mitt liv.

Det börjar ta knäcken på mig nu.
Yrseln. Tröttheten.
Jag skulle kunna sova dygnet runt.
Jag försöker vara glad när jag egentligen känner mig ledsen långt in i själen.
Jag vill inte fira midsommar i morgon. Jag vill inte le och se glad ut när det känns som om jag ska svimma hela tiden.
Jag vill sova, för när jag sover känner jag ingenting.

Vi går fortfarande runt i mysbyxor och har tryckt i oss flera glassar var precis innan lunch.
Det är ingen ordning, allt känns upp och ner och jag är helt slut efter gårdagens kalas.

Och där kom det.

"Bakslaget".

Jag får inte kalla det för bakslag (ännu en sak jag inte får göra..), för det är inget bakslag.

Det är en del av mitt liv.

Min vardag.

Acceptera och gå vidare.

Eller som nu - acceptera, drick kaffe, vila och gå vidare.

Kraschade glaslampor och ramlanerskydd som tagits bort.
Drygt tolv minusgrader med ett opålitligt bilbatteri och svårt att somna på kvällarna igen.
Inskolning och en inre, psykisk stress som får mig att vilja lägga mig och bara böla.
Jag kör ba, rätt in i kaklet, andas och kan verka vara lugn och harmonisk, okeja jobbiga och krävande situationer, men när kvällen kommer och jag blir trött, då, då vill jag bara skrika.

I morgon är det ÄNTLIGEN fredag!
Jag ska lämna Pojken en stund på dagis i morgon.
Separationsångesten är långt ifrån densamma som när jag gjorde det med Hanna.
Han verkar ju gilla läget på Snäckan liksom.
Dessutom är det vin och skitsnack
med mammutarna i morgon kväll.
Fint.
Som snus.

Åååkaj.
Efter nästan en hel vecka i sjukdomens tecken är vi nu på banan igen.
S har fått sin nya telefon (5s, silver, 16 GB) och jag är inte ett
dugg avis, min är ju i guld och har dubbelt upp med plats. Kom snart
lilla vän!
Efter att ha veckohandlat med en promenerandes Pojke i en och en halv
timme i förmiddags och efter att ha hämtat en arg fröken H på dagis
(vilket gör så sjukt ont i hjärtat på mig, för det var mig hon var arg
på för ingenting) så är jag nu lite matt.
Får jag halvdö på soffan?

Dagen har varit helt sned och jag som alltid fnyser åt folk som larvar
sig om att man blir såååå påverkad av vinter och sommartid med en
timme hit och dit.
Men idag!
Vad i helvete?!
Jag kände på ljuset ute att klockan faktiskt var tre, men nej då,
lilla visaren stod envist (ja, på de klockor man kommit ihåg att
ställa om såklart) på två.
Lunchen blev fel, vi åt den halv ett fast klockan egentligen var halv
två, vi gick upp astidigt i morse och allt var bara fel.
Nåväl.
Härmed erkänner jag att för första gången har klockomställningen påverkat mig.
Mycket.

Nyklippt. Nöjd.
Tröttare.
Tror jag har fattat varför.
Jag tar i från tårna de dagar S jobbar för att hålla ihop så dagen
efter är just det, dagen efter.
Funkar?
Ja.
Men hållbart?
Nej.

Jag vill ha harmoni.
Det är nästintill ett omöjligt önskemål med en treåring och en ettåring.
Det är min högsta dröm.
Just nu.
Men jag vet att det jag måste göra och lära mig är att acceptera.
Acceptera att det är kaos, att mjölk stänks över hela köket med flit,
att äcklig burkmat är kladdigt och luktar illa, att om man inte kan
prata och säga vad man vill så gnäller man, att treårsåldern är en
mycket påfrestande ålder för hela familjen, att man blir avbruten i
allt man gör och hela tiden, att..
Ja, ni fattar väl.
Finns det nån av er som läser mina ord som faktiskt tycker att allt
det här kaotiska och konstanta liv och är härligt?
Och med härligt menar jag att ni gillar det, att ni på morgonen vaknar
och ser fram emot det?
Varför i så fall klarar inte jag av det om ni gör det?

(Snälla berätta hemligheten för mig!!)
Skulle jag inte blivit morsa?
Eller beror det på att jag hela tiden, dygnet runt då jag inte sover
måste tillfredsställa mina barn, att jag inte har något annat att
göra, att ta mig till, att jobba med?
Är det för att jag inte får vara Jenny, utan bara, bara vara mamma?
Varför klarar inte jag av det?
Eller är det ni som bara är supermorsor?
Eller är det ni som också kan känna som jag, fast i mindre
utsträckning, men som aldrig skulle erkänna det, med rädsla för att
inte vara duktig flicka?
Just nu suger jag på att vara mamma (och sambo för den delen).
Jag sitter på balkongen och låter min bättre hälft ta hand om två små
efter maten.
Just nu är jag skitdålig, men vet ni vad?
Det struntar jag i.

Om jag inte var sjuk, hade jag klarat av treårstrottset bättre då?

Vilken jävla dag!
Vi har kämpat, min man och jag, från första sekund när vi vaknade i morse.
Det är dagar som dessa man skulle vilja sterilisera sig.

Utslagen

Jag säger upp mig.

Jag är ledsen pappa,men jag hörde verkligen ingenting.
Tack för hjälpen ändå!

Försöker övertyga mig själv att det är medicinens fel, för då har jag
för mig att det kommer bli bättre så småningom.
Dödstrött, men kan inte sova.

När klockan var halv fyra tog jag mitt pick och smög över till Hannas
säng eftersom hon ligger och snarkar i våran.
Efter att istället ha lyssnat till klockans tickande i vad som kändes
som en evighet somnade jag till sist.
Men nu är vi vakna igen..

Halv ett. Halv tre.
Nu kan jag inte sova.
Ger mig *pip* på att han vaknar snart igen.