Vi bråkar om huruvida det ska köpas sådana där små fruktsmoothies på Willys eller ej.
Hon skriker och tårarna rinner.
Bakom oss står en man, en annan pappa, och väntar på att få komma förbi varpå jag tar Hanna i handen för att bereda väg.
Då ser Hanna sin pappa och skriker:
"Pappa! Ta bort henne!!"
Som att jag skulle ha varit en främmande kärring.
Det blev hur som helst inga smoothisar den här gången.

Jag vill ha harmoni.
Det är nästintill ett omöjligt önskemål med en treåring och en ettåring.
Det är min högsta dröm.
Just nu.
Men jag vet att det jag måste göra och lära mig är att acceptera.
Acceptera att det är kaos, att mjölk stänks över hela köket med flit,
att äcklig burkmat är kladdigt och luktar illa, att om man inte kan
prata och säga vad man vill så gnäller man, att treårsåldern är en
mycket påfrestande ålder för hela familjen, att man blir avbruten i
allt man gör och hela tiden, att..
Ja, ni fattar väl.
Finns det nån av er som läser mina ord som faktiskt tycker att allt
det här kaotiska och konstanta liv och är härligt?
Och med härligt menar jag att ni gillar det, att ni på morgonen vaknar
och ser fram emot det?
Varför i så fall klarar inte jag av det om ni gör det?

(Snälla berätta hemligheten för mig!!)
Skulle jag inte blivit morsa?
Eller beror det på att jag hela tiden, dygnet runt då jag inte sover
måste tillfredsställa mina barn, att jag inte har något annat att
göra, att ta mig till, att jobba med?
Är det för att jag inte får vara Jenny, utan bara, bara vara mamma?
Varför klarar inte jag av det?
Eller är det ni som bara är supermorsor?
Eller är det ni som också kan känna som jag, fast i mindre
utsträckning, men som aldrig skulle erkänna det, med rädsla för att
inte vara duktig flicka?
Just nu suger jag på att vara mamma (och sambo för den delen).
Jag sitter på balkongen och låter min bättre hälft ta hand om två små
efter maten.
Just nu är jag skitdålig, men vet ni vad?
Det struntar jag i.

Jag minns hur jag för tio år sedan stod och svor och grät när jag
stekte pannkakor och varenda en gick sönder i vändningsfasen.
"Jag kommer aaaaahaaldrig kunna laga pannkakor till mina baaaahaaarn!"
Här står jag nu.
Barnen mumsar.
Pannkaksmorsan.

Idag är det alldeles fantastiskt att vara mamma!

Jag hajar. Jag hajar att jag måste ta tillbaka lite av det som var jag
för att orka med.
Jag är också med på att vi måste komma på något bra sätt att få
kvällsrutiner, det mår vi alla bra av och vi kanske kommer i säng
tidigare.
Jag vet att jag och Hanna måste få mer egentid och jag SKA avsätta tid för det.
Men jag fattar inte vitsen med att fundera på att köpa en annan vagn
för att jag lättare ska kunna ta mig ut.
Ståbrädan funkar perfekt! Det är inte den det är fel på, det är hela
momentet med att ta sig ut och ta sig en längre bit med en nyfiken,
envis tvåochetthalvåring och en ammande knorrig bebis.
Det är ett moment av stor stress.
Jag tyckte inte vi kom fram till nåt idag.
Ingen lösning på något.
Bara tankar på mer stress, mer pengabekymmer, mer att lägga in i dagsschemat.
Sen att det är två veckor, ja precis - TVÅ låååånga veckor tills nästa
gång jag ska till terapeuten, som jag fan inte vet om jag får ut nåt
av efter vad det känns idag, gör ju inte saken bättre.
S börjar jobba på måndag och magen vänder sig ut och in bara jag tänker på det.
Tid, rutiner och struktur.
Absolut, men jag behöver ju få hjälp.
Men jag får väl sitta här, gråta och få ångestattacker och fundera på
vad det är för vagn jag ska köpa.

Tretusensjuhundrasextio.
Så många gram väger Plutt.
Snart är han en fyrakilosklump.
Efter att ha pratat med världens bästa BVC-sköterska så börjar vi
(eller jag då, såklart) med att träffa deras psykolog, samt prata med
förskolan om H kan få en timme till eller två hos dom.
Känns i alla fall bra att ta tag i skiten.
En slags början.

Vi pratar och pratar för att få henne att förstå att vi kan leka och
ha det mysigt bara Pelle sover.
Det går inte ens en minut innan hon står där vid spjälsängen och
skriker, sliter och drar i honom.
Hur gör man?

Det går i ett.
Nu har jag satt mig ner i fem minuter innan jag ska mata P.
Lämna dagis, tvätta, kasta ihop ett långkok, amma, tvätta, byta blöja, laga mat, äta mat, diska, tvätta, amma, gå till BVC, hämta dagis, tvätta.
Livet är galet.
Och ja - det blir vad man gör det till.

En klok kvinna sa till mig här om dagen:
"Att vara mamma innebär att känna skuld för resten av livet."
Sant så det är äckligt.

Snart är första veckan som ensammammamedtvåbarnnärmannenärpåjobbet över.
SKÖNT!

Det finns en blogg som jag trillar in på mer aldrig än sällan, men nu gjorde jag det hur som.
Ett inlägg handlade om det där med babysång, hur man egentligen inte pratar med varandra utan mest visar vilken skitbra mamma man är när man gullar med sin unge, och om hur det känns som en tävling det här med att ha barn.
(För att ha fattat mig kort och inte rippat hela inlägget.)
Inte för att jag har haft några direkta sådana känslor när jag har varit iväg på öppna, men det beror väl på att jag varit där med vänner, men jag kan förstå vad hon menar.
Som i fredags när H först kräks och sen får kaffe över oss.
Jag ringde S direkt så han fick komma och hämta oss.
Kvicksilvret i min stresstermometer sköt i höjden och jag kände mig som en usel morsa som inte klarade av lite kräks och lite kaffe på jeansen och en smågrinig, mycket trött liten fröken på armen, en påse med skräp i handen, som det visade sig att man var tvungen att sortera när jag öppnade sopskåpet (så skiten åkte ner i väskan och med hem) och med ett ostängt fack på väskan så att nycklar, pengar, hårnålar och diverse småsaker flyger ut över golvet när jag böjer mig ner.
Då kände jag mig så mycket sämre än alla andra som var där.
Är det okej att bli frustrerad även fast man har jordens snällaste barn, allt som oftast?
Är det okej att klaga, även fast man bara har ett barn och inte tre?
Är det okej att inte vara en supermorsa som balanserar kastruller, bakplåtar och symaskiner?
Är det okej att låta barnet äta denna jävla burkmat?
Är det okej att ha lite sämre koll, men ändå göra sitt bästa?
Är det okej att vara svag?
Är det okej att visa sig svag?
Eller är man lite, lite sämre då..?