..inte vet väl jag!

Jag vill ha harmoni.
Det är nästintill ett omöjligt önskemål med en treåring och en ettåring.
Det är min högsta dröm.
Just nu.
Men jag vet att det jag måste göra och lära mig är att acceptera.
Acceptera att det är kaos, att mjölk stänks över hela köket med flit,
att äcklig burkmat är kladdigt och luktar illa, att om man inte kan
prata och säga vad man vill så gnäller man, att treårsåldern är en
mycket påfrestande ålder för hela familjen, att man blir avbruten i
allt man gör och hela tiden, att..
Ja, ni fattar väl.
Finns det nån av er som läser mina ord som faktiskt tycker att allt
det här kaotiska och konstanta liv och är härligt?
Och med härligt menar jag att ni gillar det, att ni på morgonen vaknar
och ser fram emot det?
Varför i så fall klarar inte jag av det om ni gör det?

(Snälla berätta hemligheten för mig!!)
Skulle jag inte blivit morsa?
Eller beror det på att jag hela tiden, dygnet runt då jag inte sover
måste tillfredsställa mina barn, att jag inte har något annat att
göra, att ta mig till, att jobba med?
Är det för att jag inte får vara Jenny, utan bara, bara vara mamma?
Varför klarar inte jag av det?
Eller är det ni som bara är supermorsor?
Eller är det ni som också kan känna som jag, fast i mindre
utsträckning, men som aldrig skulle erkänna det, med rädsla för att
inte vara duktig flicka?
Just nu suger jag på att vara mamma (och sambo för den delen).
Jag sitter på balkongen och låter min bättre hälft ta hand om två små
efter maten.
Just nu är jag skitdålig, men vet ni vad?
Det struntar jag i.