Känslan av att ha försummat barnen är enorm. Speciellt Hanna. Och nu, när jag faktiskt tvingar mig själv till att ha tålamod och ork för att ge av mig själv, då vill hon inte ha. Då är hon bara arg och jag når inte fram.
"Ta det inte personligt."
Jag försöker, men det sliter sönder mig, hela kroppen gör ont av att inte räcka till.

Idag kanske min ångest äntligen tar semester. Förhoppningsvis.
Den senaste månaden (lite drygt) har jag varit så arg. Så in i helvetes jävla arg. Varje dag. Idag tog dock priset.
Idag fick jag också veta att det är okej att ta en lergigan mot den här prisbelönta ångesten och ilskan. Det ska bli skönt att veta det, att min själ kan få vara ångestfri. I alla fall ibland.

Helst hade jag önskat få bädda ner mig hela dagen.
Men vi följde planen.
Pelle har haft feber, och kanske mycket tack vare eller pågrund av, lite beroende på hur man ser det, just det så orkade jag med dagen.
Nu är midsommarafton över för den här gången.
Tack alla!

Det börjar ta knäcken på mig nu.
Yrseln. Tröttheten.
Jag skulle kunna sova dygnet runt.
Jag försöker vara glad när jag egentligen känner mig ledsen långt in i själen.
Jag vill inte fira midsommar i morgon. Jag vill inte le och se glad ut när det känns som om jag ska svimma hela tiden.
Jag vill sova, för när jag sover känner jag ingenting.

Jag är svintrött men rädd för att sova.
Men i morgon drar jag och ser världsbästa bandet.
En heldag, eller ett helt dygn, med en av mina bästa vänner, öl, sol och grym jävla konsert.
Det är jag värd.

Idag.
Den blomstertid, Idas sommarvisa, lyckliga studenter och "The show must go on".
Efter middagen låg jag på soffan och längtade efter att få dö.
Jag vet att det inte är "riktiga" känslor. Jag vet.
Men ändå..

Jag känner mig liten. Jätteliten.
Jag vet att det är övergående, att det bara är biverkningar av utsättningen, men mitt i allt det här så känns det outhärdligt. Och jag känner mig liten.
Liten och väldigt sårbar.

Jag vet så väl att jag behöver hjälp.
Igen.
Men för varje situation jag klarar av så intalar jag mig själv att det bara är ytterst tillfälligt jag mår såhär.
"Det är ju så himla mycket just nu.."
Precis, ditt jävla pucko!
Men varje morgon när jag får chansen att ringa för att få en samtalskontakt så "glömmer" jag tiden.
Jag vet att jag behöver, och att det verkligen hjälper mig, men jag minns också att den tiden var så fruktansvärt jobbig.
Så jobbig att jag på något vis intalar och intygar mig själv om att det inte behövs.
För att jag vill inte vara där igen.
Jag vill inte det!
Men mitt svaga, sunda förnuft vet att jag snart är där igen om jag inte tar steget och ringer det där jävla samtalet.
Varje kväll har jag tänkt att jag ska ringa.
Varje morgon har jag "glömt", eller så kanske "hann jag inte".
Jag är usel.

Trötta och framför allt envisa barn och jag går inte ihop.
Monstret knackar på dörren med såriga knogar.

Än en gång förstår jag hur och varför man blir religös.

Rymden.
Det vänder sig i magen på mig.
Jag ifrågasätter livet, vår existens, meningen med livet och att jag finns, här, just nu.
Jag mår illa, vill kräkas och fly.
Det finns ingen mening.
Allt är så stort, så konstigt.

Jag har ungefär samma känsla i kroppen som jag hade i augusti och september 2012.
Jag vill inte.

Där kom det.
Utbrottet.
Som en vulkan.
Om inte min syster hade svarat hade jag fått ringa psykakuten.
Nattsvartaste svart och allt jag vill är att ha sönder.
Ha sönder. Ha sönder.
Allt. Alla. Mig själv.
Ha sönder.
Istället för att ha sönder mer saker så sätter jag mig i ett hörn i sovrummet.
Hulkar, gråter, morrar, river mitt hår.
Att vara så där arg och när det blir så där svart så gör det ont.
Ont i varje fiber i kroppen och jag vet inte vart jag ska göra av allt raseri.
Så jag sätter mig i mitt hörn.
Gråter.
Låter bli att ha sönder fler saker.

Nu har halva mars gått och mitt liv består av funktioner, logaritmer, av sömnsvårigheter, flyttkartonger, trötta barn, av tvätt, ångest och matlagning, kopiösa mängder kaffe och tropisk juice.
Och snus.
Snart är mars över och då har jag hunnit med att bli godkänd i matte b och byta bo och börjat läsa naturkunskap b.
Du är SÅ välkommen april!

Tre timmar till.
Jag SKA klara det.

Egentligen är det ju löjligt att jag går omkring och oroar mig för hur jag ska klara dagarna med barnen ensam.
Jag klarar det ju, men någonstans, djupt inom mig viskar en liten röst att det har gått åt skogen förr, med raseriutbrott, svettningar, yrsel, ångest och viljan att fly. Sen på kvällen storgråtandes, med hopplöshetkänslor, värdelöshetstänk och två sobril i kroppen har jag lagt mig och tänkt att det kanske blir bättre i morgon.
Det är så det har varit.
Många gånger.
Och jag är livrädd för att det ska bli så igen.
Invanda mönster är svåra att bryta och har man en föreställning om hur det skulle kunna bli och går omkring och är rädd för den samma.
Ja, då är risken ganska överhängande att det också blir så.
Idag ska jag med spritpenna skriva på min hand: ANDAS.
Man glömmer så lätt.

Dag tre med vidriga biverkningar av att missa en tablett sertralin.

Men vafan? Allvarligt??

Jag ville typ köra in bilen i en bergvägg för att ungarna bråkade om en ballongjävel i baksätet.

Impulsiviteten är det inget fel på när Monstret är på besök.

En liten tablett.

Det funkar inte.

Sen är den nedåtgående spiralen igång.

"Jag kan inte ta hand om mina barn. Jag kan inte behärska min ilska. Jag sätter S i skiten för att han inte kan jobba. Jag är så jävla rutten för att jag skriker på mina barn och för att jag tänker hemska tankar. Jag är en usel mamma."

Och så jävla vidare. 

En missad tablett.

Barnen gör inget annorlunda. Barnen gör som barn gör i ett och treårsåldern.

Det är jag. Det är jag som är oförmögen att tänka klart och handla utifrån det jag lärt mig.

Jag försöker andas. För andas kan jag. Det hjälper inte. Inte just nu.

Det bara funkar inte.

Även fast jag inget hellre vill.

Då blir jag frustrerad, rädd, arg och besviken på mig själv för det också.

Slå på mig själv är jag ju jävligt bra på, hade bara glömt hur bra jag var på det eftersom det var så länge sen. 

Har man en gång lärt sig cykla liksom.

En liten tablett. En liten tablett på 50 mg. Tre dagar som Monster.

Vilken rutten jävla eftermiddag.
Bajs, skrik, trots, yrsel, slag, ilska, vårdslöshet, tårar, kaos,
skuld, skam, tröstshopping, gråt, ångest, ångest, ångest, krampaktig
ångest som slukar hela min kropp, självhat, sobril. En sobril till.
Allt detta bara för att jag igår helt missade att ta mitt så kallade
lyckopiller.
Jag föll rätt ner. Långt ner. I mörkret.
Nu känner jag ingenting. Helt stum i huvudet.
Jag älskar er familjen, och jag är så ledsen att Monstret kom och tog
över min själ idag.
Jag vill inte slå på mig själv något mer. Jag är inte värdelös, jag är
ingen dålig mamma och människa.
Monstret ska dö.
Dö, brännas och begravas.
För alltid.

Börjar cirkusen om nu?

Den största orsaken till att jag har mått så otroligt dåligt varje
gång jag blivit arg på min dotter är mitt dåliga samvete och den tunga
skulden jag lägger på mig själv för den olyckan som aldrig egentligen
skedde för ett och ett halvt år sedan.
Den hemska dagen då jag höggravid står och diskar på Kyrkogatan och
hela tiden pratar (tjoar ut i vardagsrummet) med Hanna för att ha ett
hum om vad hon pysslar med och hon helt plötsligt blev alldeles för
tyst. Den hemska dagen då jag ser henne stå i fönstret hon lyckats
öppna på tredje våningen.
Den dagen förbjöd jag mig själv att bli arg på henne, skälla på henne,
göra henne ledsen och besviken.
Hon hade ju kunnat vara död.
Jag skulle bestraffa mig själv för att jag inte hade bättre koll,
trots att jag, tillsammans med andra har kommit fram till att jag
kunde inte gjort mer än vad jag gjorde, bortsett från att ha satt
säkerhetskedjor på fönstren, på dessa fönster som jag och Stefan
själva knappt kunde öppna.
Nu hemsöker inte längre fönsterhändelsen mig alls lika ofta och
intensivt, visst kommer den, men efter ett år i kbt så har jag
förstått bättre och lärt mig hantera alla situationer annorlunda.
Efter att idag ha träffat Birgitta och berättat för henne att jag inte
tillåter mig själv att bli arg och irriterad på Pelle föddes en tanke
i mitt huvud på kvällskvisten.
Jag försökte, där i den blå fåtöljen, på psykets öppenvårdavdelning,
förklara och komma fram till varför jag känner och gör så.
"Det kanske kan bero på att han är så liten, att vi inte kan
kommunicera än, eller alltså, vi kan i alla fall inte prata med
varandra än."
Birgitta verkade inte få ihop det riktigt.
Inte jag heller. Det är väl klart att man kan få bli arg, trött och
irriterad på en ettåring som drar fram som en virvelvind.
Självklart.
Men varför blir jag inte det då trots att jag för sjuhundrafemtioelfte
gången plockar bort honom från toastolen med den där äckliga
toaborsten i högsta hugg?
Varför tillåter jag inte mig själv att säga:
"Nej, fan Pelle! Nu RÄCKER det!"
Tanken smög sig på mig.
Är det detta förbannade dåliga samvetet igen?
Den enorma, mörka, tunga skulden?
Skulden över att pojken inte växte i magen. Skulden. Skammen.
Något jag gjorde var fel.
Moderkakan höll ju på att dö, han fick ju ingen näring.
Det är inte alltid sådana fall slutat lyckligt.
Den skulden.
Är det den som gör att jag inte får bli irriterad på Pojken?
För att han hade kunnat vara död, han med.

Vi MÅSTE flytta!
MÅSTE.
Jag vill inte bli indragen i den här fajten.
Ge mig ett nytt boende.
NU.