Började just följa på Insta.
Igenkänningsfaktorn slog i taket.
"Fast du kan ju inte ha borderline, du är ju normal."
När jag får höra den kommentaren känns det som om man stjäl en bit av mig, tag ifrån mig mitt svar på varför jag är som jag är. Då blir jag bara till en vilsen, osjälvständig och arg jävla idiot igen.
Säg aldrig mer till någon som fått en diagnos, oavsett om det är för att vara snäll eller inte, att hon "inte kan ha" diagnosen. Det blir så jävla orättvist för henne. Och fel.

Idag påbörjar jag mitt avslut på min medicinering.
Jag har sovit (?) oroliga nätter utan sömntabletter, men nu får det vara bra.
Jag klarar mig utan dagliga preparat som mixtrar med mina signalsubstanser.
Hej Livet - här kommer Jag!

Där kom det.
Utbrottet.
Som en vulkan.
Om inte min syster hade svarat hade jag fått ringa psykakuten.
Nattsvartaste svart och allt jag vill är att ha sönder.
Ha sönder. Ha sönder.
Allt. Alla. Mig själv.
Ha sönder.
Istället för att ha sönder mer saker så sätter jag mig i ett hörn i sovrummet.
Hulkar, gråter, morrar, river mitt hår.
Att vara så där arg och när det blir så där svart så gör det ont.
Ont i varje fiber i kroppen och jag vet inte vart jag ska göra av allt raseri.
Så jag sätter mig i mitt hörn.
Gråter.
Låter bli att ha sönder fler saker.

I mitt huvud tar det aldrig stopp.
Där finns ingen gräns.

"Identifiera dig inte med din diagnos."
Nej då.
Men jag förväntas klara saker på samma sätt som alla andra trots min diagnos.
Jag förväntas inte bli rasande.
Jag förväntas ha samma tålamod.
Varför fick jag överhuvudtaget diagnosen?
För att psykologen tyckte det var lite kul att ställa den?
För att vi inte hade nåt bättre för oss?
Jag har BORDERLINE.
Jag blir rasande, för mig kan en missad tid innebära katastrof, jag älskar i kvadrat, jag hatar lika mycket.
Jag vill göra mig själv illa när det blir svart inuti. Det skulle kännas bättre då. För stunden.

Det är många gånger svart eller vitt för mig. Trots att jag VET att det egentligen inte är så.

Jag ställer skyhöga krav på mig själv samtidigt som jag är osjälvständig och osäker på mig själv.
Jag ÄR inte Jenny Borderline Wahlstedt, men jag bär det med mig vart jag än går. Jag har en diagnos.
En diagnos som i halva mitt liv för mig har inneburit ett känslomässigt handikapp.
Jag kämpar hela tiden.
Sen jag fick diagnosen för över ett år sen har det gett mig FÖRSTÅELSE.
Förståelse för mitt beteende, men att jag förstår innebär inte alltid att jag kan hantera det.
Snälla, kom ihåg det.

Och läs gärna:

http://www.1177.se/Sormland/Stall-en-anonym-fraga/Fragor/Vad-innebar-diagnosen-borderline/

Jag har börjat lära mig livet som tvåbarnsmorsa.
Jag har börjat lära mig att uppfostra de små utan att få dåligt samvete som leder till galen ångest och viljadökänslor.
Jag har börjat lära mig att mina barn lär sig och har nytta av en mamma med borderline.
Dom far inte illa, tvärt om, dom lär sig att alla känslor är tillåtna.
Jag älskar er ungar.
Jag älskar er så mycket.

Borderline - en känslomässig begåvning.

Påminnelse!

Större sårbarhet.
(Jag glömmer så lätt.)

Jag har en större sårbarhet än många andra.
Fan att det ska vara så jävla svårt att komma ihåg det.

Det handlar om det lilla, lilla extra i vardagen.
Som att faktiskt orka göra rent spisen efter matlagning, eller Pelles stol.
Som att dammsuga köksgolvet efter varje måltid eller att orka plocka
undan efter Hannas tejp och klippmani.
Att spontanrensa skafferiet, att spontanbaka kakor mitt i matlagningen
eller att tvätta sängkläderna, inte för att det verkligen behövs utan
för att det luktar så gott med renbäddad säng.
Allt sånt där kan tyckas att det bara ska göras, att det är väl ingenting.
Men för ett år sedan så var det fruktansvärt tungrott, att ens tvätta
kläder, plocka undan eller laga mat var en ansträngning, men visst
blev det gjort.
Det blev gjort. Tvångsmässigt.
Det var så rörigt inuti så att för att ens kunna förstå hur jag skulle
klä på mig
så var det tvunget att vara städat och undanplockat på alla andra ställen.
Allt i Hannas rum uppradat längs med väggarna, gosedjuren i lådan och
dockorna i vagnen eller docksängen.
Samma i Pelles rum. Och i vardagsrummet..
Tvång.
Mitt tvång är borta nu.
Lika så det där jätteröriga inuti.
Nu kan jag hantera att det är lite rörigt inuti samtidigt som det är
stökigt hemma.
Nu funkar det, mitt maskineri.
Nu funkar det.

Jag gör mina läxor, jag tänker på döden, på livet, på samvetet och på
den alldeles för stora platsen som empatin tar i min kropp.
Jag tänker på och förundras över känslan av katastrof som uppstår inne
i mig och hur jävla hjälplös och hopplös jag känner mig när jag blir
så där arg.
Så där arg att jag behöver ha sönder och skrika lungorna tomma.
Jag hatar när jag blir sån.
Jag hatar mig själv för att jag har så jävla svårt att stoppa mig själv.
Sen blir jag ledsen, överfylld med ångest och trött.
Urlakad.
Själslig tomhet.

Efter att ha träffat Heliga Birgitta idag och packat ryggsäcken med en
hel massa klokheter så kände jag hur stark jag egentligen är.
Jag kan, jag vill och jag orkar tamejfan.
Jag fixar det här.
Och jag får bli arg.
Jag får.
Precis som jag får vara glad så får jag vara arg.
Det är en del av den jag är.
Nu när jag anses frisk från förlossningsdepressionen (vilket tog ett
år, precis som dom säger) så ska jag nu bara se till att göra slut på
diagnosen jag fick.
Den ska bort.
Och nog ser jag hur möjligt det faktiskt är.
Nu jävlar!!

Det viktigaste i mitt liv är att mina barn har det bra, att dom växer
upp och blir välmående, hälsosamma vuxna med sunda värderingar och att
dom är nöjda med vad än dom tar sig för här i livet.
Då kommer den.
Tanken.
Tänk om borderline smittar!
Det fattar väl jag med att det inte gör. Inte på riktigt.
Men hur hanterar barn som växer upp med en förälder som har borderline
livet? Det stora livet med allt vad det innebär.

Jag har ett enda mål nu:
Bli friskförklarad.

Att leva ihop med en kvinna som har borderline är ingen enkel match.
Efter att ha stoppat näsan i en massa olika forum och studier och
efter att ha analyserat mitt eget sketna beteende så kom jag fram till
följande:
Stefan är en hjälte.
Att stå ut så pass länge som han har, drygt sju år, tillsammans med en
människa som kräver, hatar, gråter och älskar. Mycket och starkt.
Det är hjältemod.

IPS:en gör sig påmind.
Ville kasta mig ur bilen.
Var så hemskt arg för..
Ingenting.

Snälla säg att ni också blir arga

Ja, på era barn alltså.
Säg att ni också når bristningsgränsen även om ni kanske räcker till
lite mer än vad jag gör.
Snälla säg att ni också måste skrika och härja på dom.
Idag har känslan av att vara världens sämsta mamma slagit mig i magen
en handfull gånger.
Hon börjar pigga på sig.
Inte vi.
Orken och tålamodet är flera ljusår bort.
Biggan brukar säga att vissa barn (och även vuxna ibland) måste man
gorma på för att få dom att lyssna.
Jag är så jävla trött på det bara.
"Sluta skrik nu Hanna!" "Jag orkar inte mer nu." "Nu räcker det med
gnäll Hanna!" "Du behöver inte skrika, vi hör vad du säger ändå." "Om
jag hade fått allt jag ville genom gnäll och gråt hade jag haft
jättemycket saker." "Skrik inte!" "Lägg av med gnället!" "Knuffa inte
din lillebror!" "Dra inte Pelle i håret!" "Kan du lyssna på vad jag
säger?!" "Jag orkar fan inte mer nu!" "Du måste lyssna!" "Faaaan!"
"Sluta hoppa i soffan snälla Hanna." "Hör du mig?" "Slåss inte! Vi
slåss inte i vår familj." "Du får gärna hjälpa till men då måste du
lyssna." "Sluta skrik nu!" "Helvetesjävla fiskpinne!"
Stamp, stamp. Smäll i dörr. Andas.
Jag blir så trött.
Så trött.
Varför smäller jag i dörren?
Trettioett år gammal.
All energi, allt argt måste ta vägen.
Ta plats.
Genom smällen i dörren.
Genom att stampa hårt i golvet för varje steg.
Det måste få pysa ut.

Jo.
Jag låste lite tillfälligt eftersom jag ska ta och ge mig ut i jobbsökarvärlden.
Även om jag inte egentligen vill dölja mitt mående eftersom jag anser att man kommer långt med och kanske på något vis kan hjälpa någon annan ifall man öppenhjärtigt kan prata om förlossningsdepression, borderline och psykisk ohälsa.
Så kan det vara och så får det bli.
Välkomna!

Jag KBT:ar

#förlossningsdepression #helenaaskén #kbt #ångest #ettår #moderslycka
#förbannatbrajävlabokläsdenförihelvete

Nu har jag bestämt mig.
Det blir en nykter sommar.
Och höst.
Och vinter och vår.

Hon slänger saker när hon blir arg, hon skriker och vrålar som ett
monster och slår på sig själv.
Ja.
Jag får det till att bli mitt fel.
Jag är ju inte den bästa förebilden tyvärr.
Det gör ont i själen när jag ser hur hon, precis som jag, beter sig
när hon når toppen av ilska och frustration.
Kommer hon bli som jag?