Egentligen är det ju löjligt att jag går omkring och oroar mig för hur jag ska klara dagarna med barnen ensam.
Jag klarar det ju, men någonstans, djupt inom mig viskar en liten röst att det har gått åt skogen förr, med raseriutbrott, svettningar, yrsel, ångest och viljan att fly. Sen på kvällen storgråtandes, med hopplöshetkänslor, värdelöshetstänk och två sobril i kroppen har jag lagt mig och tänkt att det kanske blir bättre i morgon.
Det är så det har varit.
Många gånger.
Och jag är livrädd för att det ska bli så igen.
Invanda mönster är svåra att bryta och har man en föreställning om hur det skulle kunna bli och går omkring och är rädd för den samma.
Ja, då är risken ganska överhängande att det också blir så.
Idag ska jag med spritpenna skriva på min hand: ANDAS.
Man glömmer så lätt.

Börjar cirkusen om nu?

Den största orsaken till att jag har mått så otroligt dåligt varje
gång jag blivit arg på min dotter är mitt dåliga samvete och den tunga
skulden jag lägger på mig själv för den olyckan som aldrig egentligen
skedde för ett och ett halvt år sedan.
Den hemska dagen då jag höggravid står och diskar på Kyrkogatan och
hela tiden pratar (tjoar ut i vardagsrummet) med Hanna för att ha ett
hum om vad hon pysslar med och hon helt plötsligt blev alldeles för
tyst. Den hemska dagen då jag ser henne stå i fönstret hon lyckats
öppna på tredje våningen.
Den dagen förbjöd jag mig själv att bli arg på henne, skälla på henne,
göra henne ledsen och besviken.
Hon hade ju kunnat vara död.
Jag skulle bestraffa mig själv för att jag inte hade bättre koll,
trots att jag, tillsammans med andra har kommit fram till att jag
kunde inte gjort mer än vad jag gjorde, bortsett från att ha satt
säkerhetskedjor på fönstren, på dessa fönster som jag och Stefan
själva knappt kunde öppna.
Nu hemsöker inte längre fönsterhändelsen mig alls lika ofta och
intensivt, visst kommer den, men efter ett år i kbt så har jag
förstått bättre och lärt mig hantera alla situationer annorlunda.
Efter att idag ha träffat Birgitta och berättat för henne att jag inte
tillåter mig själv att bli arg och irriterad på Pelle föddes en tanke
i mitt huvud på kvällskvisten.
Jag försökte, där i den blå fåtöljen, på psykets öppenvårdavdelning,
förklara och komma fram till varför jag känner och gör så.
"Det kanske kan bero på att han är så liten, att vi inte kan
kommunicera än, eller alltså, vi kan i alla fall inte prata med
varandra än."
Birgitta verkade inte få ihop det riktigt.
Inte jag heller. Det är väl klart att man kan få bli arg, trött och
irriterad på en ettåring som drar fram som en virvelvind.
Självklart.
Men varför blir jag inte det då trots att jag för sjuhundrafemtioelfte
gången plockar bort honom från toastolen med den där äckliga
toaborsten i högsta hugg?
Varför tillåter jag inte mig själv att säga:
"Nej, fan Pelle! Nu RÄCKER det!"
Tanken smög sig på mig.
Är det detta förbannade dåliga samvetet igen?
Den enorma, mörka, tunga skulden?
Skulden över att pojken inte växte i magen. Skulden. Skammen.
Något jag gjorde var fel.
Moderkakan höll ju på att dö, han fick ju ingen näring.
Det är inte alltid sådana fall slutat lyckligt.
Den skulden.
Är det den som gör att jag inte får bli irriterad på Pojken?
För att han hade kunnat vara död, han med.

I morgon är det S som lämnar fröken på dagis.
Ändå är det jag som sitter här med en oroskänsla i hela kroppen.

Det viktigaste i mitt liv är att mina barn har det bra, att dom växer
upp och blir välmående, hälsosamma vuxna med sunda värderingar och att
dom är nöjda med vad än dom tar sig för här i livet.
Då kommer den.
Tanken.
Tänk om borderline smittar!
Det fattar väl jag med att det inte gör. Inte på riktigt.
Men hur hanterar barn som växer upp med en förälder som har borderline
livet? Det stora livet med allt vad det innebär.

Jag har ett enda mål nu:
Bli friskförklarad.

- Jag är ledsen mamma, jag vill inte gå till dagis i morgon.
- Jag förstår det gumman, men du behöver inte vara ledsen.
- Jag vill vara ledsen.
- Du får vara ledsen.
- Fast jag vill inte byta avdelning.
- Men då frågar vi i morgon om du kan gå kvar på sjöhästen.
- Amira kommer sakna mig. Hon kommer gå på hajen och hon tycker kanske
att det är läskigt.
- Du får fråga henne det i morgon.
- Ja..

Det är så svårt att bekräfta ibland.
Speciellt när jag vet att vi "måste" till dagis i morgon och när det
efter ett par dagar på dagis kommer vara typ det enda stället hon vill
vara på.
Sen vet jag heller inte när vi ligger där i sängen för att sova hur
mycket jag ska bekräfta hennes oro eller om det också är ett trick för
att inte somna.
Du knepiga, älskade, underbara treåring.

Jag nådde inte ända fram idag.
Känslan av värdelöshet rasar över mig.
Jag som har lyckats så bra.
Jag som har varit så jävla duktig.
Jag blev arg.
Hanna blev rädd.
Vad ni än säger så är det ett misslyckande.
Min dotter ska inte behöva bli rädd för mig.
Nog för att vi någon minut senare förlät varandra för våra
tillkortakommanden, men hon blev fortfarande rädd.

Först: Arg så jag går sönder och vill ha sönder. Saker. Mig själv.
Sen: Ledsen och värdelös, rutten och jävligt ynklig.
Sist: Tomhet. Meningslöshet. Illamående.

En vecka av mörka tankar, med en känsla av att vara värdelös och misslyckad.
Inte hela tiden, men varje dag.
Det är märkligt hur Monstret lyckas ta sådan plats och hur dess tysta
viskningar kan få mig att tro att det är sant.
Att jag är värdelös.
Jag vet ju att det inte är så.
Jag vet det.
Ändå försöker jag leva på så normalt jag bara kan. Fikar på stan, går
på skolavslutningar, födelsedagskalas, leker i lekparker, handlar mat
och åker iväg med barnen själv.
Jag vill ju, trots att mitt normala önskeliv får konsekvenser.
Jag vill ju.

I morgon ska jag till Birgitta.
Hon kommer fråga mig hur jag mår.
Det har varit så mycket de senaste två veckorna.
Jag har varit så arg, förbannad, glad, orolig, oövervinnerlig, sänkt, stressad.
Min farmor har opererats för cancer och i förvirring "rymt" från
sjukhuset, jag har lyckats tvätta Hannas hår utan att bli det minsta
arg eller irriterad, Pelle har krånglat med mat och sovrutiner, Hanna
har varit underbar och en riktig skitunge, jag har varit trött trots
att jag sover mycket bättre nu, jag har kört bil när jag har varit arg
och nästan pajat nya bilen och skrikit att jag tamejfan tar livet av
mig, jag har för första gången vågat titta bakåt och läst min blogg
från den här tiden förra året och blivit väldigt ledsen, jag har
varit, eller är, förvirrad i mig själv för att humöret svänger fortare
än vad jag själv hinner uppfatta.
Vart ska jag börja liksom?

Farmor, farmor, farmor.

Tänk om man bara kunde få bära någon annans oro och sorg, om så bara
för en liten stund, så denna någon kunde få vila.
"Det kommer bli bra min vän."
Det är sånt man säger och jag vet att det inte hjälper ett skit.

Idag tas den bort, den där jävla cancern.

Jag vill kräkas.
Kräkas på den här jävla bergochdalbanan av känslor jag har.
Jag vill ge upp.
Ge upp och trycka i mig medicinen igen och bara lägga mig under täcket
flera dagar.
Jag närmar mig det tillståndet jag hade för ett halvår sen, och jag är rädd.
Rädd.
Rädd.
Rädd.

..och med det blev jag även folkskygg.
Står med ryggen mot.
Solar.
Försöker koppla bort alla människor, allt barnskrik.

Klåda.
Sömnlöshet.
Känslor.
Nedstämdhet.
Ångest.

Nu kommer den.
Ångesten.
Nedtrappning av mediciner, sluta ta mediciner, varsel om dagisstrejk,
jaga niomånaders i fjorton timmar utan att ha fått i mig dagens dos av
antidepressiva, stök, bök, dåligt samvete, en treåring med mer känslor
i den lilla kroppen än vad hon har plats med.
Och så var det cancern.
Den där jävla cancern.

Händelsernas dag.
Typ.
Kollat bil, i vilken jag blev nästan kär, bytt däck, torkat
Pellekräks, sällskapat med syster på akuten, tvingat i samma syster
ett mål mat på BK, haft allvarssnack med grannen, tagit min
kvällsmedicin på tok för sent och blivit besviken på och nästintill
lurad av socialen.
Nu har jag kroppskli, en gnagande ångest, sömnavsaknad och alldeles
för många tankar som maler.
Så.., eh.. godnatt då.
Eller?

Efter att ha sovit bort halva dagen så kan jag i alla fall finna någon
slags glädje i att frökens hår nu äntligen är tvättat.
#fanshelvetesjävlaskitdetärvälförihelvetebaraattrvättahåretfan

Vad finns det för mening?
Om ändå dom jag älskar ska dö?
Om dom jag älskar ska lida, bli mobbade, vad finns det för mening?
När mitt raseri blir så stort att något i mig sprängs, när jag bara
vill ha sönder, men istället bara skriker, skriker så jag skrämmer
mina barn, vad finns det då för mening?
När jag bara gör illa.
Är i vägen.
Monstret är på besök.
Monstret som river.
Jag får inte plats.

Underbara, älskade.
Det kommer att gå bra.