Egentligen är det ju löjligt att jag går omkring och oroar mig för hur jag ska klara dagarna med barnen ensam.
Jag klarar det ju, men någonstans, djupt inom mig viskar en liten röst att det har gått åt skogen förr, med raseriutbrott, svettningar, yrsel, ångest och viljan att fly. Sen på kvällen storgråtandes, med hopplöshetkänslor, värdelöshetstänk och två sobril i kroppen har jag lagt mig och tänkt att det kanske blir bättre i morgon.
Det är så det har varit.
Många gånger.
Och jag är livrädd för att det ska bli så igen.
Invanda mönster är svåra att bryta och har man en föreställning om hur det skulle kunna bli och går omkring och är rädd för den samma.
Ja, då är risken ganska överhängande att det också blir så.
Idag ska jag med spritpenna skriva på min hand: ANDAS.
Man glömmer så lätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Lämna gärna ett spår efter dig..