Vecka 33. De flesta gravida brukar trappa ner nu, sjukskriva sig.
Jag gör tvärt om.
Varför?
För jag är dum i huvudet. Och envis.
Jag tvivlar ordentligt på att jag kommer orka med det här.

Idag gick jag till och från Mariebergsgården.
Korkskalle.

Och det där är ju egentligen helt sjukt.
Att någon okänd kommer fram och tar på bebismagen, just därför att det ligger en bebis där.
Vem har sagt att det är okej att peta på min bebis utan tillåtelse?
Vem har sagt att det är okej att komma innanför min privata sfär utan tillåtelse?
Vem har sagt att det är okej att peta på mig utan min tillåtelse?
Lika lite som det är okej att peta på min bebis när den är ute utan min tillåtelse, lika lite är det okej att försöka peta på den nu.
Morr!
(Frågar man så får man oftast.)

"Mamma! Nästa gång någon klappar på din mage och du inte vill det får du faktiskt säga sluta, stopp!"

En reflektion vid kvällens nattning.

Vem är jag som inte lever som jag lär?

Vi pratar då och då om att vem som helst (egentligen ingen) inte får ta vart som helst på ens kropp och så hasplar jag ur mig vid middagsbordet att min mage blev tafsad på mot min vilja.

Hon hörde. Hon reflekterade. Hon har lyssnat.

Min kloka, underbara femåring.

Första dagen på plats ute.
Det är något med äldreomsorgen som gör mig ledsen och som ger mig ångest.
Är det miljön när man gett de gamla varsitt rum där de ska bo med sina tillhörigheter? Är det korridoren? Dagrummet där ljudet från SVT 1 ekar? Ljuset? Känslan av att de som bor där inte längre får eller kan vara självständiga? Känslan av att vara frihetsberövad?
Jag tror inte att det är själva döden, trots att den såklart kan vara och är otroligt närvarande.
Jag tror att det beror på känslan och tankarna om vad de här människorna och personerna har mist, förlorat och inte längre har möjlighet till.
Det som jag har. En av damerna på avdelningen sa till mig att "det är bra här". Jag måste tro henne.
Jag hoppas den känslan jag bär med mig idag kommer att försvinna efter några dagar, annars får jag nog boka in Biggan var och varannan dag.
Fem veckor, och jag känner mig olycklig.

Har påbörjat planeringen av inredning i vårt nya, inte ens färdigbyggda hem.
Någon av dessa kommer att införskaffas och pryda en vägg tillsammans med något alster av våra minikonstnärer.
(Själv röstar jag med hjärtat på hjärtat, vilket såklart var den dyraste postern..)

Det finns två små människor som jag älskar mer än ALLT annat på denna jord.

Sopade gator och trottoarer.
Hjärtat slår volter!
I morgon börjar VFU:n på riktigt. Jag är nervös och har noll kontroll. Känns läskigt.

"Mamma! Mamma! Jag vill ha fjedasmys. Mamma...? Haj vi hoklad hemma..?" /P.

Gittan mådde bra idag också, men vill ogärna vara med på bild. Idag satte hon/han upp också fötterna för ansiktet.

Stolt

Hemma hos oss är det förenat med livsfara att öppna dörrar.

Vad märkligt det känns att inte behöva plugga någonting. Sedan den 15:e december har jag pluggat i stort sett varje dag, nött in tricuspidalisklaffar, streptococcus diverse och annat smått och gott.
På måndag börjar VFU:n.

Efter en jobbig nattning sker följande:
- Jag har rumpan mot din mage.
- Ja, känner du hur Gittan sparkar dig i rumpan?
- Nej. Jag känner bara i hjärtat att jag har tårar.

Och så gick mitt hjärta sönder..

Jag utbildar mig i HLR, håller redovisningar i isolering av patienter, pluggar mikrobiologi, vi festar till det när det är Mello, det leks, busas, skrivs kontrakt och förbereds.
Jag har verkligen ALDRIG tråkigt just nu.

..och visst har vi pluggat.

Tentatajm - igen!

Mjodå. Veckorna går och i morgon avslutar vi mikrobiologikursen med lilla tentan.
Malin, min kära pluggkompis, är kontaminerad så vi pluggar ihop fast över telefonen den här gången. Så här ser det ut då.
Let's do this.

Det blev ett litet besök på förlossningen idag. Gittan hade, enligt mig, inte dansat samba i magen sen igår kväll.
Lika bra att kolla att allt stod rätt till.
Det gjorde det också.

När man skrattar sådär hjärtligt och härligt och helt plötsligt, från ingenstans, byts det ut mot storgråt.

Fast jag fattar nog inte. Jag fattar inte att du är här om åtta veckor.
Om åtta veckor ska vårt liv vändas upp och ner för tredje gången. Vårt liv ska bestå av överfulla mjölktuttar, sömnlösa nätter, skrik, gap och total brist på tålamod och en massa, en sjuk jävla massa kärlek för tredje gången.
Stanna nu kvar där du är i åtminstone sex veckor till, sen är du så galet välkommen ut till vår värld.

Kontrakt skrivet. Flytt i oktober.

Nu är jag där igen - det tar aaaaaldrig slut. Jag ser i kors efter att ha pluggat sedan nio i morse. Det enda som ekar i mitt huvud är enteriter.
Och så var det det där med garderoberna..

Där bakom träden, ungefär där solen ser ut att gå ner, finns en lägenhet åt oss. En lägenhet som är så ny att den inte ens är färdigbyggd.
Den är 40 kvm mindre än den vi bor i idag. Yta är ju härligt. Men den är ny, med en kyl och en frys som vi får plats med vår mat i. Bara för att nämna något. Det är nära till dagis också, egentligen bara den här gräsplätten "Rättarvallen" som ligger emellan. Hanna skulle kunna cykla dit då. Inga bussar som får hela sängen att skaka mitt i nätterna. Inga papperstunna väggar mellan mig och typ alla grannar i huset.
Det skulle bli trångt, kvadratmässigt. Rummen är fortfarande lika många. Priset kostar precis detsamma.
Jag skulle sakna vår uteplats, den som man förvisso inte får vara ifred på i alla fall eftersom den ligger precis bredvid porten. Och vår carport vintertid. Och badkaret. Jag har bara badat en gång sen vi flyttade in för ett år sedan, men ändå.
Ska fundera under natten, kanske kommer svaret i mina drömmar.
God natt.

Jag hade ingen lust att gå dit.
Jag mådde okej innan, hade tålamod med barnen, kände mig glad.
Efteråt känner jag mig len inuti.

När man vaknar 03.30 och kan rabbla vad konjugation, transduktion och transformation är, då vet man att man är inne i skiten igen.

Idag är vi lediga. Ja, pappan och barnen är det i alla fall. Då drar gärna ungarna upp mig redan innan klockan sex. Så dags går vi inte ens upp när vi har tider att passa.
Man tackar..

Våra barn

1380 g Kärlek

Här har vi en liten Gittan som ligger bra till. Vi har pratat med förlossningsläkare om att jag vill komma igång spontant och att vi får komma in så fort det sätter igång.
Känns fint.
Ultraljud om två veckor igen.

Jag längtar efter orken och lusten att leka med mina barn. Jag vill orka spela bamsespel med Hanna och jag vill lägga pussel med Pelle. Istället sitter jag i soffan, andas tungt, stånkar och bökar som en överviktig flodhäst och pluggar inför mikrobiologitentan.
Det kommer bli tre tunga år. Hoppas att barnen inte tycker att jag försummar dem.

Helgen

Jag gör inte vad jag ska eller som jag ska.
Men jag försöker. Det borde vara gott nog.
Jag känner lukten av väggen, den där man går in i, men jag kan inte se den. Inte än.

Jag är så trött att jag bara vill grina.
Idag flyttade Gagga till Mariebergsgården. Känns som en lättnad. Kära tantskrället kommer få det bra där.

Gittans filt är klar och Hanna är först ut att testa så det duger åt lillebror/lillasyster.

Det var typ dagsljus när vi hämtade barnen. Livet kommer åter - HALLELUJA!

Idag har vi haft HLR på schemat. Kroppen värker och handlovarna gör ont.

Vi bara rusar genom livet med kalas, vänner, skola, jobb, drömmar om flytt, snö, halka, graviditetsveckor och förkylningar.
Jag tänker ofta "det tar aldrig slut!". På gott och ont är det så.
Min kära Gagga har fått plats på äldreboende och flyttar till helgen vilket är en stor lättnad, för oss alla skulle jag tro. Nästa vecka ska vi få träffa Gittan igen och i helgen ska det kalasas.
Det tar faktiskt aldrig slut och jag får på riktigt typ aldrig sitta ner och ha tråkigt. Också det på gott och ont.

10 veckor kvar (ge och ta)

Jag kände hur som att det var dags att tvätta upp de små, små kläderna, så vi är redo. Man vet ju aldrig vad som kan hända de kommande tio veckorna. Och jag har så jäkla fullt upp med resten av livet hela tiden så det gäller att passa på när tid - och ork - finns.

"Vart är min telefonis? Min hundis? Jag vill ha en bokis. Jag vill ha täckis. Min kepsis! Min kepsis! Jag vill ha skedis. Vem tog min bilis?"
Osv...
/Pelle 2,5 år

Fuck you fucking borderline

Vem uppfinner en medicin som tar bort ilskan utan att göra resten av kroppen till en zombie?
Nobelpris i kemi, medicin samt fredspriset skulle lätt gå till den personen i så fall.