Första satsen busselullar klar. (Har redan tryckt i mig tre stycken. Typ.)

Borttappad julstämning

Det beror mest på att våra julpryttlar stinker gammal grisröv.
Det blir så när grejerna blir fuktskadade.
Spännande det blir att plocka upp bebiskläderna sen..

Måste man julpynta?
Jag har tappat lusten.

Familjen Karantän

Hanna kräktes i morse. Vi kör hemmadag, rätt mysigt faktiskt.

Ingen dag är den andra lik. På livsfärden möter man människor vilka är enkla att ta till sig och börja tycka om. Men lika många fina människor man möter, lika många stolpskott ska man stöta på och på något vis borsta av sig, man ska med så lite möda som möjligt försöka få dessa att lämna så få och osynliga spår som det bara går efter sig.
Det viktiga här i livet är att bry dig om dem som bryr sig om dig.
Jag är vuxen nu och jag har snart tre barn. Jag studerar på heltid. Det ska inte finnas tid att lägga på något annat än det som verkligen är viktigt.
Det om något är viktigt. Viktigt att komma ihåg.

Det här instagramkontot, alltså. Hur kan man döma folk (föräldrar) på det viset? Alla, i alla fall nästan alla, gör nog så jävla gott de kan.
*kräks*

Yeah!!!

Denna lättnad. Och denna barnmorska vi fick träffa idag!
Vi hade henne med Pelle flera gånger och hon är lika fantastisk nu som då.
Jag tackade henne och berättade att det känns tryggt och bra att ha träffat henne, grät lite och fick ett par kramar.
En sån barnmorska ska jag också bli.

180 g Gittan ❤️

Gittan mår fint och är hel.

Sömnlöst. Hanna vaknar och "saknar efter sin fina, fina mamma".
Vissa omedvetna tankar far runt och stör mer än vad man tror..

I morgon är det dags för ultraljud och jag fick plötsligt fruktansvärt mycket ångest.
Fram till nu har jag längtat, med viss nervositet. Men nu väller ångesten över mig. Jag vill inte ens gå dit.

Superhängig. Han säger att han har ont i pannan. Eller huvudet.

Jag älskar hur jag återupptäcker, lär mig nytt, hittar mer och känner igen mig.
Jocke Berg - på riktigt.

Jag gråter när Zlatan säger "jag vill leva, jag vill dö i Sverige", jag blir helt uppgiven över barnmorskan med uselt bemötande när jag ringer, en månad innan inbokad tid, för att ändra den. Jag kan inte sluta titta på mina barn, för de är hemma nu. Hemma hos mig. Jag drömmer mardrömmar och är livrädd för dem och planerar att ta en tablett för att få sova tungt i natt. För att slippa. Allt känns tungt och motigt. Gråten ligger precis under huden. Hela tiden. Rör man mig, bara petar på mig kommer jag bryta ihop.

Oh crappy day

Det är jobbigt nu. Vill ha mer kontroll än vad jag kommer kunna få.
I morse ville jag inte lämna ifrån mig ungarna på dagis.

Jag har gett upp.
Jag har sorg.

Min allra första salstenta blev skriven, med relativt god magkänsla, Buziskalas nummer sjuttiotre i ordningen den här hösten är avklarat och livet rullar på. På fredag ska vi få träffa "Gittan". Som vanligt med skräckblandad förtjusning.

Vid ett av de nattliga toabesöken tvingade jag mig själv att rabbla det centrala innehållet i barnkonventionen. Klockan var runt tre.
Jag går ååål in.

Ibland kommer stoltheten

Ja, faktiskt.
Det slår mig, inte alls ofta, men när det gör det, då blir jag stolt. Stolt över mig själv.
Jag studerar heltid, till sjuksköterska, jag har två små barn och ett tredje på väg. Jag lagar mat varje dag, jag tränar, jag är social, snäll och trevlig för det mesta och jag har borderline. Jag lider av ångest, dåligt samvete och har stora aggressionsproblem vid tillfällen. Jag slåss mot mitt Monster, ibland i tystnad och ibland jävligt ljudligt och högt. Men ändå. Ändå öser jag på och är den där Jenny.
Och ja, ibland måste jag reflektera över mig själv, och då inser jag hur jävla bra jag är. På riktigt.

Tre dagars sammanfattande av böcker tjocka som biblar. Kan jag känna mig nöjd nu och bara skriva ut min sammanfattning och börja råplugga?
Har jag fattat allt rätt?
Jag vill verkligen inte kugga på fredag.

v.18

Var det inte just vecka sex och jag låg på soffan och mådde så illa att jag ville dö?!

November rusar. Varför vänta?

Den här dagen har varit så bra.
I förmiddags ringde min terapeut Biggan och jag blev alldeles lycklig över att höra hennes röst igen. Hon, sjuksköterska, välkomnade in mig i gänget när jag berättade för henne om min utbildning.
Seminariet gick toppen, var givande och jag gillade läraren jättemycket. Att vår studiegrupp sedan är härlig och känns genuin gör det hela inte ett dugg sämre.
Nu är det tentaplugg i dryga veckan.
Let's do this!

Äntligen!!

..har vi blivit bekräftade och lyssnade på angående lukten.
Vilken lättnad.
Allt tack vare Jannes särbo som bor här i huset och till sist kände lukten från källarlägenheten nu i helgen.
Snart kanske jag inte behöver leta lägenheter längre.

Tränat för andra veckan i rad. Inte utan att jag känner mig nöjd.

Seminarie om döden idag. Ska se en film om livets slutskede och prata om våra egna tankar kring döden.
Känns upplyftande och kul.

En helt vanlig söndag

Fast med huvudvärken som aldrig tycks gå över.
Men blodtrycket var bra, nästan lågt.

Hanna bränner sig på ett ljus vid minneslunden. Jag lyfter upp henne. Efter fem meter kommer foglossningen. Nu kan jag knappt gå.
Toppen.. Jag som varit så lycklig över att ha varit förskonad. Nu vet jag vilket helvete det kommer bli de kommande 23 veckorna. Fan.