Jag gråter när Zlatan säger "jag vill leva, jag vill dö i Sverige", jag blir helt uppgiven över barnmorskan med uselt bemötande när jag ringer, en månad innan inbokad tid, för att ändra den. Jag kan inte sluta titta på mina barn, för de är hemma nu. Hemma hos mig. Jag drömmer mardrömmar och är livrädd för dem och planerar att ta en tablett för att få sova tungt i natt. För att slippa. Allt känns tungt och motigt. Gråten ligger precis under huden. Hela tiden. Rör man mig, bara petar på mig kommer jag bryta ihop.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Lämna gärna ett spår efter dig..