Jag har bestämt mig. Jag ska jobba på att sluta be om ursäkt för mig själv. Jag ska sluta försvara mig själv, och be om ursäkt för och skämmas över vad jag säger, tycker, tänker och gör. Jag är den jag är, tänker som jag tänker och gör som jag gör av en anledning. En anledning jag aldrig ska behöva ursäkta. Jag är jag. Och jag är rätt jäkla fantastisk med mina härliga och bra sidor, med mina brister och fel och jättefel, till och med med de där jättefelen jag medvetet gör, så är jag alldeles fantastisk.

Dagens Gittan

Flöde fint. Var även hos barnmorskan och magen växer.

Äntliiiigen!

Klipp och färgtid bokad hos bästa frissan. Drygt ett år sedan sist. Hoppas nu bara att jag hinner innan Gittan kommer..

Okej Fröken Livrädd För Vad Folk Ska Tycka Och Tänka Om Dig.

Nu är det du som tar och skrotar det där jävla destruktiva skitbeteendet på en jävla gång.

Det spelar ingen roll vad folk tänker, tycker eller till och med måhända säger bakom din rygg. Du gör hela tiden så gott du bara kan, du vrider och vänder på dina känslor, på andras eventuella känslor, du går på tå för att inte göra fel, du tänker två gånger innan du väljer att säga något, du väger dina ord, du funderar på hur de kan tolkas. Ändå, ändå går du omkring, ältar och funderar och plågar dig själv med vad folk kan tycka om den där grejen du sa, eller gjorde. Något som kanske gick mer eller mindre obemärkt förbi alla utom just dig.

Sluta någon jävla gång utföra någon slags mental jävla mobbing på dig själv. Sluta bara. Sluta.

Koncentrationen är på topp. Fröken lär sig göra flätor.

H: Pelle? Är det du som har gjort det här? Hällt ut kritorna?
P: Nej.
H: Nähä! Vem var det då?
P: Det var Darth Vader.

Är det ens någon idé att ställa klockan på 7:47 när pojken vaknar innan 06 varje morgon? Han sliter ut mig den lilla miniatyren.
Sommartid - välkommen!

Tentajäkeln är nu inskickad.

Påskfest på Valen idag. Och idag ska jag slutföra och skicka in min hemtenta. Ska bli skönt och befriande. Hejdå VFU och hej metodteori.

Det var med lätta steg vi lämnade ultraljudet idag. Gittan växer fint, från 1800 g till 2100 g på två veckor och kurvan följs. Ungen slickar och snuttar konstant på sin hand och härjar runt. Eskilstuna försvinner i horisonten. Helt plötsligt känns det mesta lite enklare, lite ljusare.

Att "bara blunda lite" när klockan närmar sig 22 och man varit uppe sen strax efter 05 fattar till och med en åsna att det inte funkar.

Nu är jag klar!!
Bara hemtentan kvar, men den känns ju som en svepande Wienervals i jämförelse.
Känner mig jävligt stolt över att ha klarat av det här, höggravid och allt. Med envishet kommer man långt - jag är det levande beviset.
Ses!

Nu sjunger den här kroppen på sista versen. Lagom till att det återstår ett pass på praktiken kommer foglossningen, förkylningen som vägrar ge med sig, tröttheten och det där jävla humöret.
Nu är jag slut som artist inom äldrevården.

I veckan tog mästerkockarna över köket.

Idag bär det av till SKOLAN för seminarium och träffa klasskompisar!
Efterlängtat? Eh, ja.
#trygghet

Vissa dagar orkar man bara inte hela vägen.

v.36

Har börjat tappa räkningen nu på hur många gånger vi fått se dig lilla Gittan. Men du verkar må fint, så stanna ett par tre veckor till.

Okej!

Jag ser en ljusning på denna tunga period. Tre pass kvar på praktiken. Min hemtenta växer fram. Det ska nog ordna sig det här med.

Pelle tar resterna från sin tallrik och häller ner i en matlåda och ska lägga den i sin ryggsäck.
Han vill ju, precis som mamma och pappa, också ha matlåda med sig till "jobbet" i morgon.

Förberedelserna fortsätter här hemma. Med snart bara fyra veckor kvar och oberäkneliga förvärkar är det lika bra att färdigställa.

En helg har väl sällan varit så jävla efterlängtad! Nästa helg kommer förvisso vara ännu mer efterlängtad. Då kör vi, 42,5 timmar kvar, sen får Gittan (helst inte) komma.

Men lite stolt är jag allt

Det kändes som ett hån att vakna till käcka Dolly Partons "9-5" klockan 5.30 i morse när en annan ska worka 7-5 resten av dagarna.

Så visade det sig att om man missar fler än tre dagar på VFU:n så får man göra om hela skiten även fast man kanske bara saknar, låt oss säga 20 timmar.
Jag fick jäkligt bråttom att få ihop mina timmar så nu blir det till att jobba 7-17 varje vardag fram till den 23 mars.
Då kommer lilla domen om hur Gittan växer och mår.
I can do this!!!
#huvudetkroppensjäleninikaklet

Igår kände jag mig ledsen och uppgiven. När jag hämtar barnen på förskolan har Hanna gjort det hör finfina kortet till mig.

Lilla Pluttegull. Blir det en repris på Pojkens förlossning?
Jävla skit.

P: Jag vill spela på datorn.
S: Det hinner vi inte.
H: Jo vi hinner. Jag ska bara slå på den.
J: Nej, Hanna! Vi hinner inte!
P: Jo, vi hinner, bajsmamma!

Man tackar.

Uppe innan tuppen varje dag den här veckan. Känns som om min enda räddning är att det faktiskt ljusnar ute redan efter några minuter.

Det är som att drömma mardrömmar fast i vaket tillstånd

Jag har magkrampsliknande ångest. Dödsrädd för att det ska hända mina barn något.
Bara tanken på att jag inte åker med och lämnar barnen på dagis i morgon ger mig panik.
Jag ser hur någon jävla idiot kör in i sidan på vår bil.. Jag ser hur Hanna ramlar på dagis. Och jag får inte bort bilderna ur huvudet. Det är som att drömma mardrömmar, fast jag är vaken.
Jag är dödstrött, men vill inte gå och lägga mig, för det innebär att i morgon är här, och i morgon betyder att jag inte har kontroll. I morgon har jag inte mina fina små barn i min närhet.

Packa, packa!

Kan vara den sista BB-väskan jag packar.

Kvalitetstid med familjen den här helgen. Det för gott för en orolig själ.

Det här skulle bli Gittans första gosedjur. Hanna valde.
Sen gick den sönder, alldeles av sig själv. (Eller...?)
Trots att jag kollade alla sömmar igår innan vi köpte den så är den nu alltså trasig efter att Hanna har gosat in den en natt.
Det var ju synd.

Vem är du?

En milstolpe i vårt och framför allt Pelles liv är nådd idag.
Han har kissat på potta och toalett flera, flera gånger idag. Däremellan har blöjan varit helt och hållet torr.
Heja Pojken!! #blöjfriisommar #ettblöjbarnåtgången

Det här med integritet är fan inte enkelt alltså. Jag vet mitt mål och försöker handla efter mina övertygelser. Men det där med att stå emot påtryckningar, det ska jag bli så jävla mycket bättre på.

Kaffe, sol, vitaminer och fräknar.
Välbehövligt!

Det känns vidrigt att gå hemifrån innan familjen har vaknat och veta att jag träffar dem först efter halv fem ikväll igen.

Anledningen till att jag säger att jag är jävligt trött och mår bra fast jag egentligen helst bara vill gå och dö är att jag vet att jag inte får någon dispans för att jag är gravid och har en sårbarhet. Mitt enda val jag har är att avbryta. Jag är ju så nära.

20.45
Torstat bänderna.
Bara 16 dagar på plats kvar.
#icandothis

Jag åkte buss idag.
Det går bättre och bättre på VFU:n, men det mesta känns fortfarande skrämmande nytt, läskigt och främmande.

Att sätta upp fötterna en stund kan ju vara bra.

Det är så mycket känslor jämt.
Hanterbara och ohanterliga. Hanterbara som blir ohanterliga och ohanterliga som blir hanterliga.
I morgon åker SSK-glasögonen på. I morgon är jag inte jag, den osäkra IPS-jag, den osjälvständiga, blyga och okunniga jag. I morgon är jag borta. I morgon tar jag och kliver upp på SSK-stegen. Annars kommer det inte att funka.
Go get them tiger!
Gnatt.

Jag skulle vilja peppa mig för att klara det här. Men det är svårt när jag inte bara känner rädsla för att klappa ihop utan också känner en viss ångest över själva platsen.
Jag kanske får se till att bara fokusera på mig själv de kommande fyra veckorna (jävligt svårt förstås när jag är en del i en familj..) för att överleva. Äta bra, lägga mig tidigt och fokusera på de uppgifter jag måste genomföra.
Giv mig styrka. Jag ska ALDRIG mer klaga på en tuff och tung anatomikurs.