Rymden.
Det vänder sig i magen på mig.
Jag ifrågasätter livet, vår existens, meningen med livet och att jag finns, här, just nu.
Jag mår illa, vill kräkas och fly.
Det finns ingen mening.
Allt är så stort, så konstigt.

Nu kommer den.
Ångesten.
Nedtrappning av mediciner, sluta ta mediciner, varsel om dagisstrejk,
jaga niomånaders i fjorton timmar utan att ha fått i mig dagens dos av
antidepressiva, stök, bök, dåligt samvete, en treåring med mer känslor
i den lilla kroppen än vad hon har plats med.
Och så var det cancern.
Den där jävla cancern.

Jag trodde jag var odödlig och att jag skulle förbli tjugofyra.
Men någonstans, långt inne och högst motvilligt känner jag att det
inte är så, för att jag har ledvärk i mina händer, hemskt mycket ont,
för att efter två timmar i bil värker höfterna, de små grå börjar
komma, jag kommer inte ihåg saker längre, sånt jag alltid kommit ihåg
förut och bekymmersrynkan i pannan blir allt djupare.
För att inte tala om vad vår älskade gravitation tillsammans med mina
fantastiska barn har gjort med min kropp.
Jag vill inte bli gammal, men vi ska alla en gång dö.

Vad finns det för mening?
Om ändå dom jag älskar ska dö?
Om dom jag älskar ska lida, bli mobbade, vad finns det för mening?
När mitt raseri blir så stort att något i mig sprängs, när jag bara
vill ha sönder, men istället bara skriker, skriker så jag skrämmer
mina barn, vad finns det då för mening?
När jag bara gör illa.
Är i vägen.
Monstret är på besök.
Monstret som river.
Jag får inte plats.

Alla känslor fastnar i bröstet.
Alla.
Dom rörs ihop till ett stort, taggigt nystan, man kan nästan se och ta på det.
Det gör så fruktansvärt ont.
Allt fastnar. Det kommer inga signaler som säger att jag ska gråta,
trots att behovet att gråta är galet stort.
Jag mår illa.
Men det kommer heller ingen befriande signal som gör att jag får kräkas.
Det finns en känsla som verkar vara gjord av någon slags gelé som tar
sig igenom, det är ilskan.
Jag blir så arg.
Jag vill slå sönder saker, jag vill kasta ut något genom fönstret så
jag får höra hur fönsterglasen krossas.
Jag vill slå på mig själv, så jag känner något.
Jag vill skrika tills luften tar slut och tills stämbanden går sönder.
Men det enda jag får ur mig är "Det gör så ont."
Det är diffust, starkt, abstrakt och jävligt mycket och nära på samma gång.
Allt fastnar och jag önskar bara att jag kunde gråta.

Här ute kan man se vintergatan.
Fantastiskt och alldeles övermäktigt.
Att jag är så liten slog mig.
Som ett hårt jävla knytnävsslag, rätt i magen.

Sen i måndags har jag fått perspektiv.
Perspektiv på livet.
Jag tror jag förstår bättre nu.
Jag har alltid fnyst över människor som tar sitt eget liv, har alltid
sett det som den mest egoistiska handlingen en människa kan göra, jag
har med förakt satt näsan i vädret.
Jag ska inte fnysa igen.
Därmed inte sagt att jag inte tycker att det är det mest egoistiska.
I måndags ville jag dö.
Idag vill jag inget hellre än att leva.
Men nu kan jag förstå hur en människa som är sjuk kan vilja ta sitt liv.
Det är ju bara en jävla tur att så många ändå någonstans har den där
lilla, lilla spärren som gör att man låter bli.