Jag trodde jag var odödlig och att jag skulle förbli tjugofyra.
Men någonstans, långt inne och högst motvilligt känner jag att det
inte är så, för att jag har ledvärk i mina händer, hemskt mycket ont,
för att efter två timmar i bil värker höfterna, de små grå börjar
komma, jag kommer inte ihåg saker längre, sånt jag alltid kommit ihåg
förut och bekymmersrynkan i pannan blir allt djupare.
För att inte tala om vad vår älskade gravitation tillsammans med mina
fantastiska barn har gjort med min kropp.
Jag vill inte bli gammal, men vi ska alla en gång dö.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Lämna gärna ett spår efter dig..