Tänk om jag bara kunde stänga av..

Försäkringskassan, vart är mina stålar?
Sötsug från Hell, huxfluxsjuk Pelle, muskelvärk efter tunga, kanske
för tunga lyft på maskiner, godispapper, godispapper, måste köpa
present, måste nog diska, Seroquel, mongotrött om några minuter, måste
jag äta två mediciner? Jag avskyr tröttheten jag har hela förmiddagen,
kanske ska jag sluta ta den? Diska var det ja, ta ut kläder från
tumlaren, boka träningspass, kolla krediten, klipptid i morgon, vart
fan är mina stålar försäkringskassan??
Borde jag ha tvättat håret?
Volvoreklamen är fantastisk, borde läsa det där sms:et, och till och
med svara, vågar jag åka motorväg ensam med barnen på torsdag?
KBT, ja, jag försöker göra mina "uppgifter", fast jag gör dom inte
hela vägen, jag ignorerar, vad ska vi äta i morgon? Göra gulaschen?
Då måste jag göra den någon gång på förmiddagen, eller senast efter
lunch, ta bort sminket, fan vill ju se det där programmet klockan
elva, tänk om Pelle fått svinis?
Backade jag in bilen? Låste jag den? Vad ska vi göra i morgon då, med
barnet? Busiz hade ju varit kul, men vart fan är mina stålar?
Måste klippa tulpanerna och ge dom nytt, kallt vatten, ögonlock tunga,
vart ska vi köpa Mayas present då? Och när?
S jobbar på torsdag, matlåda.., ska vi äta gulasch i morgon då?
Glömde tandborstning, fasen att P blev sjuk, (är det svinis???) hade
ju tänkt bjuda hit svärmor i morgon.
Godispapper, oreda bland blomkrukorna, hur ser köket ut?
Hesa Fredrik borde skrika och min hjärna borde gå och lägga sig i nåt
sketet skyddsrum någonstans.
Det här håller inte.

Alla känslor fastnar i bröstet.
Alla.
Dom rörs ihop till ett stort, taggigt nystan, man kan nästan se och ta på det.
Det gör så fruktansvärt ont.
Allt fastnar. Det kommer inga signaler som säger att jag ska gråta,
trots att behovet att gråta är galet stort.
Jag mår illa.
Men det kommer heller ingen befriande signal som gör att jag får kräkas.
Det finns en känsla som verkar vara gjord av någon slags gelé som tar
sig igenom, det är ilskan.
Jag blir så arg.
Jag vill slå sönder saker, jag vill kasta ut något genom fönstret så
jag får höra hur fönsterglasen krossas.
Jag vill slå på mig själv, så jag känner något.
Jag vill skrika tills luften tar slut och tills stämbanden går sönder.
Men det enda jag får ur mig är "Det gör så ont."
Det är diffust, starkt, abstrakt och jävligt mycket och nära på samma gång.
Allt fastnar och jag önskar bara att jag kunde gråta.

Fick sovmorgon och var helt säker på att det var måndag när jag vaknade.
Blev ännu mer förvirrad när alla människor på FB hade varit på fest
och på krogen.
Är fortfarande inte helt hundra på att det faktiskt är söndag.