"Identifiera dig inte med din diagnos."
Nej då.
Men jag förväntas klara saker på samma sätt som alla andra trots min diagnos.
Jag förväntas inte bli rasande.
Jag förväntas ha samma tålamod.
Varför fick jag överhuvudtaget diagnosen?
För att psykologen tyckte det var lite kul att ställa den?
För att vi inte hade nåt bättre för oss?
Jag har BORDERLINE.
Jag blir rasande, för mig kan en missad tid innebära katastrof, jag älskar i kvadrat, jag hatar lika mycket.
Jag vill göra mig själv illa när det blir svart inuti. Det skulle kännas bättre då. För stunden.

Det är många gånger svart eller vitt för mig. Trots att jag VET att det egentligen inte är så.

Jag ställer skyhöga krav på mig själv samtidigt som jag är osjälvständig och osäker på mig själv.
Jag ÄR inte Jenny Borderline Wahlstedt, men jag bär det med mig vart jag än går. Jag har en diagnos.
En diagnos som i halva mitt liv för mig har inneburit ett känslomässigt handikapp.
Jag kämpar hela tiden.
Sen jag fick diagnosen för över ett år sen har det gett mig FÖRSTÅELSE.
Förståelse för mitt beteende, men att jag förstår innebär inte alltid att jag kan hantera det.
Snälla, kom ihåg det.

Och läs gärna:

http://www.1177.se/Sormland/Stall-en-anonym-fraga/Fragor/Vad-innebar-diagnosen-borderline/

Efter fin pepp från vänner och hjälp från min älskade, smarta och tålmodiga sambo så känns vikariatet på ICA, som jag tidigare idag grämde mig över, mer avlägset.

Jag målar, i vanlig jävla ordning, fan på väggen och missar i min totala panik att jag inte måste kunna allt.

Jag har ju inte som mål A i betyg.

Hallå? Dumsnut! 

Vem tror du att du är liksom?!

*grinar fult och tar min trötta kropp och gräver ner mig under täcket*

Dag två - vem tror du att du är?

Jag fattar ingenting.
Är helt lost.
Jag räknar och räknar, suddar, börjar om, suddar, tänker om, tittar på mattevideon igen, läser igen.
Räknar.
Räknar fel.
Fattar ingenting.
Tanken kommer som en jävla atombomb: Vem fan tror du att du är?
Trodde du verkligen att du skulle klara det här?
Jag ser mig själv sittandes i soffan, fyrtiofem år, dom ringer från mitt timvikariat på ICA.
"Kan du komma in och jobba? Tuva-Li ringde sig sjuk.."
Så.
Vem tror jag att jag är?
Är jag blivande barnmorskan eller är jag Tuva-Lis vikarie?

Nu skiter jag i det här.
Livslusten rann ur mig.
Den är nog tillbaka i morgon efter en (förhoppningsvis) god natts sömn.

När jag för EN GÅNG SKULL står på mig i en diskussion så får jag dåligt samvete. Skjut mig.

Dag fyra.
Oerhört trött och har en väldig brist på det där glad.

Dag tre med vidriga biverkningar av att missa en tablett sertralin.

Men vafan? Allvarligt??

Jag ville typ köra in bilen i en bergvägg för att ungarna bråkade om en ballongjävel i baksätet.

Impulsiviteten är det inget fel på när Monstret är på besök.

En liten tablett.

Det funkar inte.

Sen är den nedåtgående spiralen igång.

"Jag kan inte ta hand om mina barn. Jag kan inte behärska min ilska. Jag sätter S i skiten för att han inte kan jobba. Jag är så jävla rutten för att jag skriker på mina barn och för att jag tänker hemska tankar. Jag är en usel mamma."

Och så jävla vidare. 

En missad tablett.

Barnen gör inget annorlunda. Barnen gör som barn gör i ett och treårsåldern.

Det är jag. Det är jag som är oförmögen att tänka klart och handla utifrån det jag lärt mig.

Jag försöker andas. För andas kan jag. Det hjälper inte. Inte just nu.

Det bara funkar inte.

Även fast jag inget hellre vill.

Då blir jag frustrerad, rädd, arg och besviken på mig själv för det också.

Slå på mig själv är jag ju jävligt bra på, hade bara glömt hur bra jag var på det eftersom det var så länge sen. 

Har man en gång lärt sig cykla liksom.

En liten tablett. En liten tablett på 50 mg. Tre dagar som Monster.

Vilken rutten jävla eftermiddag.
Bajs, skrik, trots, yrsel, slag, ilska, vårdslöshet, tårar, kaos,
skuld, skam, tröstshopping, gråt, ångest, ångest, ångest, krampaktig
ångest som slukar hela min kropp, självhat, sobril. En sobril till.
Allt detta bara för att jag igår helt missade att ta mitt så kallade
lyckopiller.
Jag föll rätt ner. Långt ner. I mörkret.
Nu känner jag ingenting. Helt stum i huvudet.
Jag älskar er familjen, och jag är så ledsen att Monstret kom och tog
över min själ idag.
Jag vill inte slå på mig själv något mer. Jag är inte värdelös, jag är
ingen dålig mamma och människa.
Monstret ska dö.
Dö, brännas och begravas.
För alltid.

Jag ska ALDRIG mer glömma min medicin.
Fy jävla fan vilka utsättningssymptom jag har idag.
Jag vill gräva ner mig.

Börjar cirkusen om nu?

Den största orsaken till att jag har mått så otroligt dåligt varje
gång jag blivit arg på min dotter är mitt dåliga samvete och den tunga
skulden jag lägger på mig själv för den olyckan som aldrig egentligen
skedde för ett och ett halvt år sedan.
Den hemska dagen då jag höggravid står och diskar på Kyrkogatan och
hela tiden pratar (tjoar ut i vardagsrummet) med Hanna för att ha ett
hum om vad hon pysslar med och hon helt plötsligt blev alldeles för
tyst. Den hemska dagen då jag ser henne stå i fönstret hon lyckats
öppna på tredje våningen.
Den dagen förbjöd jag mig själv att bli arg på henne, skälla på henne,
göra henne ledsen och besviken.
Hon hade ju kunnat vara död.
Jag skulle bestraffa mig själv för att jag inte hade bättre koll,
trots att jag, tillsammans med andra har kommit fram till att jag
kunde inte gjort mer än vad jag gjorde, bortsett från att ha satt
säkerhetskedjor på fönstren, på dessa fönster som jag och Stefan
själva knappt kunde öppna.
Nu hemsöker inte längre fönsterhändelsen mig alls lika ofta och
intensivt, visst kommer den, men efter ett år i kbt så har jag
förstått bättre och lärt mig hantera alla situationer annorlunda.
Efter att idag ha träffat Birgitta och berättat för henne att jag inte
tillåter mig själv att bli arg och irriterad på Pelle föddes en tanke
i mitt huvud på kvällskvisten.
Jag försökte, där i den blå fåtöljen, på psykets öppenvårdavdelning,
förklara och komma fram till varför jag känner och gör så.
"Det kanske kan bero på att han är så liten, att vi inte kan
kommunicera än, eller alltså, vi kan i alla fall inte prata med
varandra än."
Birgitta verkade inte få ihop det riktigt.
Inte jag heller. Det är väl klart att man kan få bli arg, trött och
irriterad på en ettåring som drar fram som en virvelvind.
Självklart.
Men varför blir jag inte det då trots att jag för sjuhundrafemtioelfte
gången plockar bort honom från toastolen med den där äckliga
toaborsten i högsta hugg?
Varför tillåter jag inte mig själv att säga:
"Nej, fan Pelle! Nu RÄCKER det!"
Tanken smög sig på mig.
Är det detta förbannade dåliga samvetet igen?
Den enorma, mörka, tunga skulden?
Skulden över att pojken inte växte i magen. Skulden. Skammen.
Något jag gjorde var fel.
Moderkakan höll ju på att dö, han fick ju ingen näring.
Det är inte alltid sådana fall slutat lyckligt.
Den skulden.
Är det den som gör att jag inte får bli irriterad på Pojken?
För att han hade kunnat vara död, han med.

Idag - alla mina vuxen och friskpoäng togs (tillfälligt) ifrån mig.
Värdelöst.

Dagen har varit helt sned och jag som alltid fnyser åt folk som larvar
sig om att man blir såååå påverkad av vinter och sommartid med en
timme hit och dit.
Men idag!
Vad i helvete?!
Jag kände på ljuset ute att klockan faktiskt var tre, men nej då,
lilla visaren stod envist (ja, på de klockor man kommit ihåg att
ställa om såklart) på två.
Lunchen blev fel, vi åt den halv ett fast klockan egentligen var halv
två, vi gick upp astidigt i morse och allt var bara fel.
Nåväl.
Härmed erkänner jag att för första gången har klockomställningen påverkat mig.
Mycket.

Hon vägrar bli lämnad på dagis.
Hon gråter som aldrig förr när jag ska försöka lämna, ungefär på samma
sätt som hon gråtit när jag har tvättat hennes hår.
Hon får följa med tillbaka och spendera dagen med mig och Pojken.
"Okej. Inga konstigheter. Jag fixar det här. Ingick inte i dagsplanen,
men okej. Jag tänker om."
Försöker peppa mig själv.
Leker på äppelgången och njuter av alla barnen och snusar bebisar.
På Knutens parkering gömmer jag mig för min döda morfars fru och
hennes nya gubbe.
"Kärring!" tänker jag och känner hur en våg av falskhet och svek
väller över mig.
"Jävla kärring!" väser jag och rättar till Hannas spegel i bilen för
att undvika att hon ska se mig. Deras bil står parkerad bredvid min.
Vi drar en lunch hos mormor.
Fort ska det gå.
Jagar Hanna in och ut i bilen. Hon bits. Hon sliter i mina kläder.
Planerar in att komma lagom i tid till tågstationen eftersom man bara
får stå där i trettio minuter utan att betala.
Äter glass i solen med mina fina barn.
Vi sätter oss i bilen och se där - en parkeringsbot!
Femhundra jävla spänn.
Fy fan så jävla värdelöst.
Fy fan så jävla värdelös jag är.
Läste aldrig skylten. När faaan ändrade dom den??
Jag är så jävla värdelös.
Då kommer det.
Självhatet.
Det slår mig hårt i magen och jag knäpper upp bältet, säger åt S att stanna.
Jag måste kliva ur.
Springa.
Fly.
Bort.
Allt gör plötsligt så ont.
Jag har ingen ork. Jag har misslyckats igen.
Sätter på mig bältet igen och även det känns som ett misslyckande.
Varför klarar jag inte ens av att fly?
Hemma kommer ångesten.
Mina barn förtjänar så mycket bättre.
Inte en sån som jag.
Mina fina barn ska ha en glad och pigg mamma som inte går in i en
betongvägg så fort dagens schema och rutiner ändras.
Fan.
Ut.
Andas.
Jag är så jävla bra på att slå på mig själv.
Det om något är jag helt sjukt bra på.
Nu har jag andats klart.
Ska gå in igen. Göra ett nytt försök.

Snälla säg att ni också blir arga

Ja, på era barn alltså.
Säg att ni också når bristningsgränsen även om ni kanske räcker till
lite mer än vad jag gör.
Snälla säg att ni också måste skrika och härja på dom.
Idag har känslan av att vara världens sämsta mamma slagit mig i magen
en handfull gånger.
Hon börjar pigga på sig.
Inte vi.
Orken och tålamodet är flera ljusår bort.
Biggan brukar säga att vissa barn (och även vuxna ibland) måste man
gorma på för att få dom att lyssna.
Jag är så jävla trött på det bara.
"Sluta skrik nu Hanna!" "Jag orkar inte mer nu." "Nu räcker det med
gnäll Hanna!" "Du behöver inte skrika, vi hör vad du säger ändå." "Om
jag hade fått allt jag ville genom gnäll och gråt hade jag haft
jättemycket saker." "Skrik inte!" "Lägg av med gnället!" "Knuffa inte
din lillebror!" "Dra inte Pelle i håret!" "Kan du lyssna på vad jag
säger?!" "Jag orkar fan inte mer nu!" "Du måste lyssna!" "Faaaan!"
"Sluta hoppa i soffan snälla Hanna." "Hör du mig?" "Slåss inte! Vi
slåss inte i vår familj." "Du får gärna hjälpa till men då måste du
lyssna." "Sluta skrik nu!" "Helvetesjävla fiskpinne!"
Stamp, stamp. Smäll i dörr. Andas.
Jag blir så trött.
Så trött.
Varför smäller jag i dörren?
Trettioett år gammal.
All energi, allt argt måste ta vägen.
Ta plats.
Genom smällen i dörren.
Genom att stampa hårt i golvet för varje steg.
Det måste få pysa ut.

Skriver på riktigt.
För hand.
Penna.
Papper.

Vaknar efter en lur på sängen.
Slåss mot känslan av meningslöshet, mot känslan av att allt bara är
ett ettrigt ekorrhjul, utan början, utan slut.
Slåss för mitt liv.

Först: Arg så jag går sönder och vill ha sönder. Saker. Mig själv.
Sen: Ledsen och värdelös, rutten och jävligt ynklig.
Sist: Tomhet. Meningslöshet. Illamående.

När kvällen kommer, när man inte orkar mer.
När man blir arg och vill slå sönder.
När man bara förstör.
Allt.
Då kommer det vidriga, snuskiga, smutsiga, elaka självföraktet.

Jag tänkte att vi skulle ha kalasat ute i solen, men med tanke på att
grannungarna går in i lägenheten och rotar i min väska bara jag öppnar
dörren så låter vi bli det.
Jävla fan.

"Ni skulle ha det bättre utan mig."
Tankegången är skrämmande.
Och fel.
Men ändå kommer den.
Jag blir alldeles slut i själen.
Tom.
Det går över.
Jag vet att det går över.
Snart, i kväll, i morgon, på onsdag.
Nån gång.
Det är bara att härda ut och kämpa.
Jag hatar att ha det så här.
Jag hatar det.