Efter fin pepp från vänner och hjälp från min älskade, smarta och tålmodiga sambo så känns vikariatet på ICA, som jag tidigare idag grämde mig över, mer avlägset.

Jag målar, i vanlig jävla ordning, fan på väggen och missar i min totala panik att jag inte måste kunna allt.

Jag har ju inte som mål A i betyg.

Hallå? Dumsnut! 

Vem tror du att du är liksom?!

*grinar fult och tar min trötta kropp och gräver ner mig under täcket*

"Förstår du vilken prestation?"
Jag har haft en sämre dag på eftermiddagen och när jag efter en timmes
läggande av fröken kommer ut till soffan peppar mannen mig.
Men faktiskt.
Jag har varit sur, trött och tvär, jag har haft den starka viljan att
slå sönder något vid något tillfälle, men det bröt aldrig lös.
Varken helvetet eller det dåliga samvetet.
Jag får verkligen vara arg nu för tiden.
Jag får det. Och den enda som har förbjudit mig att vara det är jag själv.
Med självbestraffning av olika slag som påföljd.
Jag ser slutet på min självdestruktivitet. Jag ser slutet på självföraktet.
Jag vill aldrig mer slå på mig själv.
Aldrig.