Jag gör mina läxor, jag tänker på döden, på livet, på samvetet och på
den alldeles för stora platsen som empatin tar i min kropp.
Jag tänker på och förundras över känslan av katastrof som uppstår inne
i mig och hur jävla hjälplös och hopplös jag känner mig när jag blir
så där arg.
Så där arg att jag behöver ha sönder och skrika lungorna tomma.
Jag hatar när jag blir sån.
Jag hatar mig själv för att jag har så jävla svårt att stoppa mig själv.
Sen blir jag ledsen, överfylld med ångest och trött.
Urlakad.
Själslig tomhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Lämna gärna ett spår efter dig..