..inte vet väl jag!

Jag vet så väl att jag behöver hjälp.
Igen.
Men för varje situation jag klarar av så intalar jag mig själv att det bara är ytterst tillfälligt jag mår såhär.
"Det är ju så himla mycket just nu.."
Precis, ditt jävla pucko!
Men varje morgon när jag får chansen att ringa för att få en samtalskontakt så "glömmer" jag tiden.
Jag vet att jag behöver, och att det verkligen hjälper mig, men jag minns också att den tiden var så fruktansvärt jobbig.
Så jobbig att jag på något vis intalar och intygar mig själv om att det inte behövs.
För att jag vill inte vara där igen.
Jag vill inte det!
Men mitt svaga, sunda förnuft vet att jag snart är där igen om jag inte tar steget och ringer det där jävla samtalet.
Varje kväll har jag tänkt att jag ska ringa.
Varje morgon har jag "glömt", eller så kanske "hann jag inte".
Jag är usel.