Förr behövde det hända någonting för att livet skulle vara kul och härligt.
Så som fester, semester, bio eller hockey.
Nu, efter min depression, räcker det med att vi sitter vid
middagsbordet alla fyra.

Ens styrka kan ibland bli ens svaghet.
Jomen.
Men fan inte idag.
Två envisa människor, en treåring och en trettioettåring.
Den äldsta hade bestämt sig för att den yngre skulle komma i säng
betydligt tidigare än halv tio, så klockan sju, efter att Pojken
somnat erbjöds två avsnitt Nicke Nyfiken, välling och ryggkill. Sen
sängen.
Tjugo i åtta var allt det där med tandborstning och toabesök klart.
En halvtimme senare grät hon och vägrade somna i sin säng, för hon
skulle minsann somna i mammas och pappas.
Det var nu min styrka inte fick bli min svaghet.
"Vi somnar i din säng, du och jag. Vaknar du i natt får du sova hos oss."
En timme efter att vi började försöket att sova så kunde jag smyga upp
hur sängen.
Skitsamma att det tog en timme, skitsamma att det skulle krånglas med
kuddar, vatten, fler toabesök och gnäll och gråt om att inte sova i
sitt rum.
Skitsamma, för nu förblev min envishet min styrka och fröken somnade
en hel timme tidigare än vad hon brukar.

Idag klarade jag av att ta hand om mina två sjuka barn i sju timmar
när jag dessutom själv är sjuk.
Det tar sig.
Jag ser en ljusning och känner mig hoppfull.

Alltså, mina barn!
Jag bara älskar er så mycket att hela min kropp går sönder.
Ni är fantastiska och jag är så stolt över er och så lycklig över att
få vara er mamma.

..och vet ni vad jag kom på, såhär lagom på mors dag och allt?
Jag är en alldeles fantastisk mamma.
Jag tar ansvar över hur jag känner, delvis genom att ta en paus på
balkongen, delvis genom att erkänna att jag mår dåligt och genom det
ta mig till en terapeut och äta medicin, delvis för att jag är villig
att jobba på mig själv.
Jag får vara arg. Jag får vara ledsen.
Och glad.
Allt detta inför ögonen på mina barn så dom får lära sig att känslor är okej.
Att ALLA känslor är okej.

Jag vann!!

Jag fuckingjävla vann!!
Stora hårtvättarkampen är avgjord.
Mamma 1 - Hanna 0.
Med stort tålamod och lugn.
Fattar ni?
Jag blev INTE arg!
Men nu är jag helt uttömd.
Tom.

På lite drygt en vecka..

Idag är det alldeles fantastiskt att vara mamma!

Förmiddagsdans

Hanna släppte loss på dansbanan i hamnen efter glass på Snurran.

Fröken C drog förbi våffelmixträdet så vi kunde käka lunch.
(Du är fantastisk människa - glöm aldrig det! Och tack för att jag
fick (?) sno ditt kort utan att fråga!)

Att ha barn är en stor möda, men man får ALLTID lön.
Högsta lönen i världen.

Korvars

Jaha.
Då har jag alltså gjort körkortsteori och körprov idag.
Teorin gick fint med 58 poäng av 65 möjliga, själva körningen däremot
gick käpprätt.
Jag lärde inte känna bilen efter fem minuter som man tydligen ska och
jag tänkte fel när han sa väster så jag tänkte öster och han ingrep.
Nu ska jag vara ledsen och besviken på mig själv en stund, sen är det
"bara" att skrapa ihop tolvhundra spänn..
Korvarsel.

Jag var så tveksam till att flytta hit.
Jag hade mycket ångest och stor oro för hur det skulle bli.
Helt i onödan visade det sig.
Jag har nog aldrig känt mig så hemma som jag gör här.
Jag kan sitta här hemma en hel dag utan att bli rastlös, jag bjuder
hem folk till Hannas stora förtjusning och jag bara går och myser när
jag plockar undan frökens leksaker och viker tvätt.
Hej hemma, jag har längtat efter dig!

Alltså!

Min säng är helt galet ljuvlig!!

Det slog mig att jag vill vara som min farmor när jag blir gammal.
Hon blir 84 år i sommar, bor kvar i sin och farfars lägenhet, är pigg
och klarar sig själv.
Hon har förvisso slutat köra bil för länge sen och nyligen slutat
cykla, är lite skröplig som man ändå blir med åldern.
Men hon sitter bannemej inte på något jäkla hem.
Hon bakar och härjar, tar promenader, hon må kanske ha blivit lite
gaggig och kallar Hanna för Jenny och mig för Margareta, men hon är
tamejtusan fortfarande med.
Så vill jag med vara när jag fyller 84.
Heja farmor Gulla!

Boken kom med posten i eftermiddags.
Nu är den läst.
Jag har gråtit mig igenom varenda sida.
De första sjuttio för att jag kände igen mig så förbannat.
Stort TACK till Helena Askén för en alldeles fantastisk och gripande bok.
Tack!

Äntligen så kom boken.
Jag är på sidan trettio och bölar redan.

Egentligen skulle jag ha träffat samma barnmorska som jag hade under
min graviditet idag på efterkontrollen och cellprovet, den barnmorskan
jag faktiskt inte har ens en gnutta förtroende för, men istället fick
jag en annan fantastisk barnmorska.
Det jag trodde skulle ta en kvart tog en timma och hon lyssnade,
förstod och tog på allvar.
Ibland ska man ha tur.
Tack.

Åh vilken fantastisk och spontan kväll det blev!
Tack fina Helena och Andreas!
Tack!!