Det finns en blogg som jag trillar in på mer aldrig än sällan, men nu gjorde jag det hur som.
Ett inlägg handlade om det där med babysång, hur man egentligen inte pratar med varandra utan mest visar vilken skitbra mamma man är när man gullar med sin unge, och om hur det känns som en tävling det här med att ha barn.
(För att ha fattat mig kort och inte rippat hela inlägget.)
Inte för att jag har haft några direkta sådana känslor när jag har varit iväg på öppna, men det beror väl på att jag varit där med vänner, men jag kan förstå vad hon menar.
Som i fredags när H först kräks och sen får kaffe över oss.
Jag ringde S direkt så han fick komma och hämta oss.
Kvicksilvret i min stresstermometer sköt i höjden och jag kände mig som en usel morsa som inte klarade av lite kräks och lite kaffe på jeansen och en smågrinig, mycket trött liten fröken på armen, en påse med skräp i handen, som det visade sig att man var tvungen att sortera när jag öppnade sopskåpet (så skiten åkte ner i väskan och med hem) och med ett ostängt fack på väskan så att nycklar, pengar, hårnålar och diverse småsaker flyger ut över golvet när jag böjer mig ner.
Då kände jag mig så mycket sämre än alla andra som var där.
Är det okej att bli frustrerad även fast man har jordens snällaste barn, allt som oftast?
Är det okej att klaga, även fast man bara har ett barn och inte tre?
Är det okej att inte vara en supermorsa som balanserar kastruller, bakplåtar och symaskiner?
Är det okej att låta barnet äta denna jävla burkmat?
Är det okej att ha lite sämre koll, men ändå göra sitt bästa?
Är det okej att vara svag?
Är det okej att visa sig svag?
Eller är man lite, lite sämre då..?
Framförallt så är det okej att göra som man vill, och inte rätta sig efter Familjelivs standard. För det är faktiskt INGEN som göra allt det där, de flesta gör delar men får det att låta att de varje morgon kl 04 (när de vaknar av att unge 1 har slagit unge 2 och unge 3 har rymt) så ler dom lite vackert och glatt ordnar upp så Lyckliga familjen kan fortsätta sin morgon.
SvaraRaderaDet är mer än okej att känna sig trött, sur, urusel och allt det som hör till även fast man "bara" har ett barn. Dom som säger något annat ljuger tror jag. Finns inte en chans att alltid vara på topp, alltid vara glad, alltid vara pigg. Det var man ju inte innan man fick barn så varför skulle man vara det nu? Huvudsaken är som du säger att man försöker göra sitt bästa. Mitt bästa och ditt bästa kanske inte är det bästa för någon annan så jag tror bara att man ska se till sig själv, inte bry sig så mycket om vad andra gör och bara njuta. :) Kram!
SvaraRaderaFinaste, klokaste ni.
SvaraRaderaTACK! ♥