En reflektion

Först är det jättejobbigt att komma iväg och träna. Sen är det jätteskönt att ha tränat men jobbigt att ta sig hem. Väl hemma är det jätteskönt men då återstår det där jättejobbiga att ta sig in i duschen. Sen när man står i duschen är det jättejätteskönt och det känns hur jobbigt som helst att ta sig ut därifrån.
Till sist när man sitter där i soffan, efter att ha tränat och duschat så är det superskönt och man är toppennöjd över sig själv.
Livets små trösklar.

En ny vagel på gång, i andra ögat, andragradsfunktioner med andragradsekvationer behärskas skapligt, flyttlängt och en bästis som tänker och känner lika.
I morgon kommer nya träningskläder i brevlådan tillsammans med sommarens badkläder.
När matten är slut ska jag dricka öl.

Igår

"Jag orkar inte träna."
Jag drog iväg ändå och när jag kom hem: "Jag orkar inte duscha."
Såklart hoppade jag in i duschen i alla fall.
Sen, när man väl står där i den varma, sköna duschen så orkar man inte gå ut där ifrån.
Ja, ni fattar.
Det gäller ju inte bara träningen, det gäller ofta livet i stort, att man inte orkar eller vill, men gör det ändå.

Nytränad, nyduschad.
Nya, friska krafter.
Eller ja. Jag är helt jävla slut och skulle egentligen kunna kräkas, men huvudet är tomt.
Positivt tomt.
Vi fyller på det i morgon igen, med start på Campus i möte med studievägledare.
Nu ska jag kika på Håkan i 4:an.
Höpp!

Först arbetsförnedringen, sen träna.
Jag mår mycket bättre idag, trots att dagen började stressigt och med bråk.

Gymcandycrushpuls.
Lite gröt.
Sen påt igen.

Sist men inte minst då har jag tränat.
Idag igen.

Man skulle kunna få för sig att jag är hälsosam.
Det stämmer inte.
Tack för ett nuvilljagkräkaspass, kusin!

Har man tagit i tillräckligt på cykelpasset när en okänd man kommer
fram efteråt och frågar:
"Hur är det? Mår du bra? Du mår inte illa va?"

Har tränat.
Cyklat så jag blev yr.
Det är fint, på sitt sätt.
Ska läsa på om lamotrigin, fundera, tänka, diskutera, väga för och emot.
Någon annan som har haft det?

Fågelkvitter utanför fönstret, två sovande barn, svettig utav helvete
efter ett grymt cykelpass och snart har jag varit utan giftet en hel
dag.

Ser man på!
Jag sprang.

Planen är att inviga mina nya, snabba springskor redan ikväll.
Om så bara för tio minuter.

Där tog jag i så jag höll på att kräkas över cykeljäveln.
Dö ångest.
Dö.

Idag - träningsbakis.
"Jag ska aldrig mer.."

Korkat av mig att styrketräna dagen innan jag ska vara själv med båda
barnen hela dagen.

På måndag lovar jag mig själv att börja träna igen.
Eller, alltså, jag lovar redan nu att på måndag ska jag börja träna igen.
Ja, ni fattar.

Långpromenad och träning på en och samma dag.
Hejdå kunna gå i morgon.

Vecka tjugosex och helt plötsligt ser jag hur kilona kastas på mig.
Självförvållat, så klart, men ändå.
Det var här någonstans det gick käpprätt åt skogen senast.
Banta?
Nä, det får man ju inte, men träna, ja visst, så länge det inte gör ont eller kan skada.
Hej CMS, mitt andra hem, så länge jag orkar.