Jag har haft en sådan givande dag, med känslor ål åver med nya vänner.
Och som inte det vore nog så har jag också fått en helt fantastisk komplimang.

Fina, fantastiska

Är så glad att jag har dig.

"Jag lär mig av DIG!"
Jag fick en så fin komplimang.
Tack fantastiska människa!

Tack min vän!

Sånt här kan man leva på hur länge som helst!

Jag kör fan jävligt bra, asså

Pelle var jättenöjd.
Bara en sån sak!

Att jobba kändes tipptopp, ni som undrar.

Och tack Simon och Christine för dagens komplimang.

Moderiktig, det är tydligen vad jag är.

Trodde jag väl aldrig att jag skulle få höra.

Påväg från jobbet, till dagis för att hämta finaste fröken mötte jag
flertalet snärtiga artonåriga flickor.
Söta, fräscha, modemedvetna, smala, piffiga, långa,
gossipgirlperfekta, fnittriga..
Jag önskar att jag var arton igen, inte tjugonio, fast med en känsla
över hela mitt jag som säger att jag är fyrtiosju.
Typ.
Med kutrygg, trötta fötter, stressad hjärna, hängtuttar, rynkor och
med smink som trillat ner till hakan.
Komplimangerna jag fått senaste tiden, samma komplimang av tre olika
människor, den om att jag inte ser ut att vara en dag över arton.
Go fuck yourself komplimangjävel.

På väg upp i hissen småpratade jag med en doktor och fick än en gång
komplimangen: "Jag trodde du var 18!"
(när man är inne på det sista året som tjugoåring är det fantastiskt
när folk tror att man inte är en dag över 18! Dessutom är det andra gången på två månader detta händer. Inte tokigt. Inte tokigt alls.)

"Jag pratar inte med människor som är smalare än mig!"
*jobbarpåattbyggauppmittsjälvförtroende*

"Men herregud vad du har försvunnit! Kände ju knappt igen dig."
- Komplimang från igår

Jag har fått komplimanger idag.
Det är ju hur trevligt som helst o det borde alla få oftare!
Först för att jag har blivit så smal o sen för mitt hår o sen igen för
att jag blivit så smal. Den sista komplimangen där var nog med ett
inslag av avundsjuka, men det gör ju inget.
Puss!