Måndag närmar sig med stormsteg.
Jag är obarmhärtigt orolig.
Orolig för hur det kommer gå, hur jag ska hantera situationen om jag
blir så där arg så det nästan blir svart, eller om jag börjar gråta så
där hysteriskt och Hanna tröstar, vilket är så jävla fel, eller hur
jag ska klara det om stressen blir för stor och attackerna, de som är
proppfulla av ångest, kommer.
Min dotter är tvåochetthalvt. Hon ska bannemej inte behöva trösta mig,
eller se mig så arg, ledsen och hjälplös. Hon ska heller inte behöva
bli skälld på av ett monster till morsa för att hon gungar spjälsängen
lite för hårt, eller kastar en "jägurt" över vardagsrumsgolvet.
Gud hjälpe mig på måndag.
Gud hjälpe mig, om du finns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Lämna gärna ett spår efter dig..