Melankoli.
Kärlek.

Tänk att det var så där jag såg ut för ett år sen.

I morgon ska vi åka till Eskilstuna.
Där har vi inte varit sen Pelle kom till världen.
Kan inte beskriva känslan eftersom nostalgi och melankoli inte räcker till.
Ni tycker säkert att jag är dum i huvudet, men jag vill dit och inte.
Det är så rörigt.
Rörigt i huvudet, i magen och i hjärtat.
Jag vill tillbaka till i början av juli och göra om. Ta vara på varje sekund.
Jag vill göra om.
Och må bättre.

Dricker English breakfast tea och blir nostalgisk.

Nu kommer den där melankoliska nostalgin efter att ha lämnat BB.
Känner ni igen den, ni som fått barn?
Nu när jag smält allt vad smärta och förlossning heter så vill jag
tillbaka till den tiden, fast ändå inte.
Som min kära S sa, melankoli är någon slags lindrig ångest som man vill vara i.