Vid läggdags berättade jag för Hanna hur det var när hon föddes.
Inte i detalj, men ändå inte inlindat i bomull.
När jag berättat klart säger hon:
"Snälla mamma! Kan du berätta den sagan en gång till?"

I början av veckan var vi uppe på specialmödravården för att gå
igenom förlossningen tillsammans med en läkare.
Jag har ju inte vågat läsa Pelles journaler men det visade sig att det
inte fanns så mycket att gå igenom.
Förlossningen gick ju så vansinnigt fort.
För fort.
För fort, utan kontroll, med en stor oro för lilla Bosse som skulle
väga cirka två kilo, med grymma och läskiga hallucinationer, utan
bedövning och med en smärta utan dess like och näst intill ingen tid
till återhämtning mellan värkarna.
För mig var det en mardrömsförlossning.
Rent medicinskt var den perfekt.
Jävligt snabb, men perfekt.
I morgon ska jag prata om den igen, med min psykolog.
Det ska bearbetas.
Jag vill fly.
Bara skita i det. Låtsas som det aldrig hände.

Som en del i bearbetningen och för att få ett slags avslut så ska vi
få träffa en läkare om en månad för att prata om förlossningen och gå
igenom förlossningsjournalen.
Barnmorskan sa att om vi överhuvudtaget vill skaffa fler barn så kan
det nog vara bra för oss att gå igenom det med någon som kan förklara
allt så här i efterhand när vi är mer mottagliga.
Allt från vecka tjugosex när magen inte växte som den skulle till alla
tillväxtultraljud vi gjorde till allt som hände under förlossningen.
Hannas förlossningsjournal har jag läst många gånger, fällt en tår av
glädje, lycka och nostalgi.
Pelles journal har S läst för mig, efter en del tvekan från min sida, en gång.
Det är också en av sakerna jag grubblar över.
Varför?
Varför kan jag inte njuta av att drömma mig tillbaka till en av de
största dagarna i mitt liv?
Varför känner jag en sån rädsla över att läsa journalen från den tolfte juli?

Dricker English breakfast tea och blir nostalgisk.

Vi blev med villa och vovve så här på eftermiddagen denna varma dag.
Jag är glad att Pelle inte föddes idag förresten, det hade ju blitt
förskräckligt varm!

Idag var förlossningen beräknad.
Känner mig fortfarande lite snuvad på de två sista veckorna, det var
ju ganska mysigt att vara gravid och jag hann liksom inte med den här
gången.
Nåväl.
Pelle är här, han mår bra och går upp i vikt.
Det är ju så klart det viktigaste!

Nu kommer den där melankoliska nostalgin efter att ha lämnat BB.
Känner ni igen den, ni som fått barn?
Nu när jag smält allt vad smärta och förlossning heter så vill jag
tillbaka till den tiden, fast ändå inte.
Som min kära S sa, melankoli är någon slags lindrig ångest som man vill vara i.

När finaste Bosse kom till världen

Igår fick vi alltså lämna Eskilstuna vilket vi firade med Burger King
innan vi åkte.
När läkaren sa till mig att vi fick fortsätta väga Bosseliten hemma i
Nyköping började jag gråta.
Och det ska ni veta, att jag gråter inte inför främmande människor.
Det var lite som att ha vunnit en miljon.
"Du har sett så ledsen ut hela dagen." sa barnmorskan.
Så.
Då vägde vi alltså pöjken på BB idag och nej, han hade inte gått upp mycket.
Fem gram.
Fem ynka gram.
Ändå äter han nästan en gång i timmen.
Men vi kämpar vidare..
PoK

Bosse Liten

Nu vet vi varför vår fina lilla Bosse var så liten.
Trots att alla flöden såg bra ut så fick han inte tillräckligt med
näring då en tredjedel av moderkakan var täckt av infarkter och med
andra ord så var lika stor del oduglig.
Det är ju sånt man inte kan se på ultraljuden dessvärre.
Som tur var och som sig bör så tog man ju inte för givet att det
berodde på att vi var små, likaså Hanna, så man sa lugnt och sansat
till oss att det är lika bra att plocka ut honom.
Tack gode Gud.
Tänk om han fått vara kvar två veckor till.
Hur hade det gått då?
Dum som man är så googlar man ju "infarkter på moderkaka" och får upp
en hel del mindre glädjande läsning..
Så tack personalen på Nyköpings mödravård.
Tack!

Lyssnade på två nyblivna pappor när dom kallpratade i dagrummet medan
dom lassa på mat åt sina fruar:
"Jaha, här springer man. Hämtar det ena efter det andra."
"Ja, visst gör man!"
"Men det var skönt att duscha!"
Ska jag bunta ihop er mongon?
Spring och hämta mat åt era tjejer som om det vore livet. Om ni bara
kunde förstå vad dom har gjort!
Själv har jag ingen här som springer åt mig och inte heller har jag
duschat sen i onsdags.
Skärp er, karlslokar!

Jag konstaterar:

Vattnet på Mälarsjukhuset smakar på tok för mycket klor.
Vill hem!

Jag typ avskyr friidrott.
Men vad gör man inte för att det ska kännas mindre ensamt?!

Klockan 14.09 kom Mini-Bosse, 2230 g tjock och endast 43 cm kort.
Tre och en halv timme tog det från att man stack hål på fosterhinnorna.
Han hade bråttom, Bosseliten.

Vill inte.
Vill bara stanna hemma med Hanna.

Laddar

Vi går bara runt här och suckar, jag och Stefan.
Det är väl något sätt att andas ut nervositeten som uppstått.
Suck och hej!

Färdigpackat

Domen blev hård

I morgon halv nio ska vi vara i Eskilstuna för igångsättning.
I morgon!
Fattar ni?
Klockan fyra fick vi veta att i morgon ska Bosse komma.
Bosse mår bra, men väger bara två kilo så dom ser ingen anledning till
att fortsätta vara gravid.
Det är tydligen bättre att plocka ut och mata bebisen som en galning.
Jag är, vi är, sjukt stressade.
Känns som om jag inte hinner med, vill gosa med Hanna bara eftersom
jag har galen separationsångest.
Vi har ju ingen aning.
Det kan lika gärna bli så att vi får vara kvar, flera dagar, en vecka.
Vem vet?!
Har inte fattat.
Jag är inte beredd.
Korv.

Äntligen onsdag!

Idag får vi koll.
Och kontroll.
Efter klockan fjorton idag så kan tiden få gå hur sakta som helst.
Det gör mig inte något.