Det är så det sägs. Jag orkar verkligen inte känna mer. Jag är så otroligt utmattad av att kastas mellan eufori och total katastrof inom loppet av några timmar. Varje dag. Varje jävla dag. Att det är något stort jäkla fel på mitt belöningssystem är självklart när jag gör en flygtur till månen över en klarad tenta och jublar och gläds i en kvart för att sedan kastas ner igen, ner i det avgrundsdjupa, mörka. Det är som om allt dopamin i min hjärna exploderar i ett enda stort fyrverkeri. Sen är det slut. Här småskvätts det inte med lite dopamin här och var utan allt ska ut. Allt på en jävla gång. Jag orkar faktiskt inte mer. På måndag är det jag som lyfter luren, ber om seraquel eller litium. Det är inte längre hanterbart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Lämna gärna ett spår efter dig..