..inte vet väl jag!

Jag är en vuxen person nu. En person som står på egna ben och som klarar sig själv. En sån där vuxen som betalar alla räkningar själv, som ringer viktiga samtal, tar barnen till skolan i tid, gör allt för att hämta hem dem i tid. Jag är en sån där vuxen som inte räcker till, som låter alla tre barnen somna på soffan vareviga kväll därför att - åter igen - jag inte räcker till. Jag har inte längre en bättre hälft att luta mig mot när det blåser kraftiga stormar, ingen som drar fingrarna genom mitt hår för att lindra ångest efter en jobbig dag på jobbet eller efter kvällens krig om tandborstning med barnen. Jag är en sån där vuxen person nu som tar egna beslut utan att ha någon att bolla dessa med. En vuxen som inte har någon att reflektera dagens roliga händelser, tråkiga händelser, jobbiga och hemska och underbara händelser med. Jag är den där ensamma vuxna som får skratta rätt ut i luften när jag kommer på något roligt som hänt utan att få berätta det för någon. 

Att vara ensam är fruktansvärt svårt stundtals efter att i så många år, dag ut och dag in haft någon att ösa varje tanke på, viktig som oviktig. Jag söker strategier, hittar strategier, provar strategier för att överleva allt från snålblåst i ett grått oktober till roséskimrande sena augustikvällar. Vem bestämmer vad som är rätt? Vem bestämmer vad som är fel? Jag gör alltid vad jag kan för att leva dagen och ibland eller till och med jävligt ofta bara överleva den. Bara orka andas.