Först kommer lyckan. Och lättnaden.
Sen kommer funderingarna och tvivlen.
Jag blev godkänd. Tar jag mig igenom de här tre åren med "bara" godkänt så kommer jag bli lika mycket sjuksköterska som de som fått VG rätt igenom.
Men så ploppar facebookstatusarna upp om VG och bra feedback.
Mina tunga, mörka moln hopar sig.
Var det på gränsen att jag fick G? Är jag den där medelmåttan igen som kämpar men som trots det bara klarar sig på det berömda?
Jag jämför mig. Mycket. FÖR mycket.
Jag MÅSTE komma ihåg att jag blir en toppensyrra på "bara" G. Att godkänt tamejfan är godkänt och inte bara nästan godkänt.
Fan.
Jävla monster. Lägg ner. Jag är fan inte sämre än NÅGON annan bara för att jag inte får VG. Jag får lika många högskolepoäng för det.
Det är jag som är Jenny, och jag är så in i helvete bra.
Heja dej!!!! Du é grym!! <3
SvaraRadera//Sarah
Tack rara! <3
SvaraRaderaÅh, Jenny, gud vad jag känner igen mig i detta. Vad jobbigt det var att läsa allas statusar och glädjeutrop som fick VG. Även fast jag vet att betyg på enskilda tentor och inlämningar inte spelar nån roll, så känns det så himla hårt att bara få G. Som att en är sämre än de som fick VG. Det är så lätt att jämföra sig, fast det inte alls borde spela nån roll. Den enda som är viktigt är att gå ut om tre år med godkända betyg. Jag tycker i alla fall att du är toppen! Både som människa och framtida ssk.
SvaraRaderaTack fina Kajsa! Att man alltid ska jämföra sig och alldeles för sällan vara nöjd med sig själv. Så jäkla onödigt. KRAM!
Radera