Piss och pest och senapsgas

Det har varit en förfärlig dag.
Har fått förklarat för mig att jag har prioriterat fel när jag pluggat
körkortsteori när jag borde ha prioriterat barnen (utan att hon visste
att jag pluggat efter halv tio på kvällarna i ett halvår..).
Jag har fått höra att mina barn far illa av att jag blir arg och
skriker och att det finns en oro som togs upp på läkarkonferensen och
att jag var tvungen att snarast kontakta BVC och berätta sanningen om
hur vi har det hemma, annars var det psykologens juridiska skyldighet
att göra en anmälan.
"Bla bla bla göra anmälan.."
"Bla bla bla göra anmälan.."
"Bla bla bla göra anmälan.."
Hon sa det tre gånger utan att förklara för mig vad hon menade med det.
Jag började må illa och kände hur paniken kom.
Först när jag storgråtandes frågade vad som menades med anmälan, om
dom skulle ta mina barn ifrån mig så berättade hon att det handlade om
en anmälan om att vi behöver hjälp och stöd.
Varifrån minns jag inte, men var gärna lite mer tydlig när du pratar
med en trögtänkt, ledsen mamma som redan tycker att hon är värdelös
och som anser sig vara oförtjänt av dessa fantastiska, glada, friska
och lyckliga barn.
Innan jag skulle gå frågade hon hur jag kände mig och om jag var
benägen att skada mig själv.
Nästan hånfullt svarade jag att jag självklart inte skulle skada mig
själv, men att jag kände mig jävligt ledsen och mådde fruktansvärt
dåligt och illa.
Sen släppte hon iväg mig, med tårarna rinnandes.
Som om jag skulle berätta för henne om jag skulle vara suicidal?
Hon som, i alla fall som det känns, använder allt jag säger när jag
försöker vara ärlig i ett tappert försök att få den hjälp jag så
desperat behöver, emot mig.
Vilken rutten jävla dag det blev.
Var det inte det jag befarade i morse?
Vill inte säga vad var det jag sa.
Eller jo.
Fanshelvetesjävlaskit.