v.39

Den här veckan med Pelle blev vi kastade till Eskilstuna. Liksom lite akut. Han skulle ut, han växte inte längre.
Idag var vi på samma undersökning, fast med Gittan.
Först tillväxtultraljud. Gittan skattas till 2438 g och växer, följer sin kurva. Barnmorskan lugnar oss, vi föder små barn, flödet är fint, mycket vatten och Gittan rör sig massor, växer och mår bra i magen. Barn över 2,5 kilo får födas i Nyköping. Och nu är vi ju inte långt ifrån. Inte alls.
Sen följde ett CTG. När det var klart kommer en ny barnmorska in. "Du får vara kvar en stund så ska vi prata med doktorn. Ni ligger ju precis på gränsen.. Minus 24..för att vi ska vilja ha kvar er här..." Vi opponerar oss direkt. Vi vill absolut inte åka till Eskilstuna, inte heller ta ut barnet tidigare bara för att den ligger på minus 24 från vad "vanliga" barn väger. Till sist får vi gå, men på vägen ut stoppar en annan barnmorska oss eftersom vi skulle vara kvar i väntan på doktorn.
GE UPP!
Vi gick med på att läkaren fick ringa om det var något de tyckte var konstigt.
Men nu sitter vi här. Oroliga. Arga. Ledsna. Vi hann under dessa få minuter få hela förra situationen, den som förmodligen triggade igång min depression, uppspelad för oss. Vad händer?
Och det var absolut ingens fel. De gick på siffror. Men jag undrar också varför de inte kunde se hela bilden?
Gittan mår bra. Växer, rör sig, följer SIN kurva. Pelle mådde förmodligen också bra, rörde sig, men växte inte mer i magen och därför behövde han få komma ut och matas, matas, matas.
Helhetsbilden. Helhetsbilden.
Nu vill jag bara gå och lägga mig. Ta en lergigan och dra täcket över huvudet.