..inte vet väl jag!

Jag är trött på och jävligt ledsen över att känna att från det att jag
vaknar så börjar transportsträckan.
Detta maraton av skrik, gnäll, gröttkladd, bajsblöjor, stress,
hårdragning, klättring, intorkade majskrokar, plock, vaktande och
konstant magont.
Från det att jag vaknar så är kämpa det enda jag gör, känns det som.
Jag räknar timmarna tills vi tros vara klara med middagen för att då
får jag snart dricka kaffe och sitta i soffan och bara rå om mig.
Detta eviga kämpande väcker andra tankar.
Varför skaffade jag barn?
Jag som verkar tycka att det mest är jobbigt.
Och varför i helvete skaffade jag två och för i hela brinnande
himmelrike finns det ens tankar på att skaffa ett till??
Jag är ingen rolig, lekande mamma.
Jag hatar den här perioden med konstant vaktande för att P klättrar
utan att ens kunna sitta eller krypa ordentligt.
Jag hatar att sitta på golvet, jag får bara ont.
Luften går ur mig.
Spiralen går neråt.
"Är jag en tråkig, egoistisk mamma?"
"Är jag en dålig mamma?"
Det destruktiva, kolsvarta monstret skrockar av skratt.
"Men om jag är en dålig mamma, då är ju JAG dålig. Jag är ju inget
annat än mamma just nu.."
Jag vill bara njuta.
Njuta av att jag har två underbara små skitungar med de härligaste
personligheterna, njuta av hur klok min dotter är och av hur den där
lilla, lilla pojken på tvåkommatvå kilo är en sjukilos, snabb, oftast
glad och nöjd liten varelse.
Jag måste skjuta det där jävla monstret.
Det måste dö.