Har inte så bra koll på andragradsfunktioner.
Funderar fan på att låta det vara så.
#släppakontrollen
#slutavarasåjävladuktig

Jag brukade ha detaljkoll.
Eller detaljkontroll.
Men efter året med depression glömmer jag saker.
Inte bara de oviktiga sakerna som vilka telefonnummer mina klasskompisar hade i lågstadiet, utan faktiskt de saker jag måste minnas, så som vilka dagar barnen ska gå på dagis, till exempel.

Vi måste göra något.
Vi måste sluta skämmas för att vi mår dåligt.
Vi måste sluta vara rädda för att fråga någon som mår dåligt hur hon mår.
Jag lovar att jag inte ska spy hela min livshistoria på dig, så vad
fan är du rädd för?
Är det för att du själv inte mår så jävla bra som du försöker få oss att tro?
Framkallar min depression och min ångest obehagliga känslor hos dig
för att du känner igen dig?
Helt allvarligt.
Om vi bara kunde öppna käftarna om att allt inte är rosa och
piffelipiffblinbling.
Jag är helt ärligt så otroligt trött.

När jag har skrikit och gråtit en stund blir jag tom och meningslös
och jag kan inte förstå för allt i världen varför jag beter mig som
jag gör.
Jag har allt.
ALLT.
Vad är det som är så jävla idiothelvetesfel???
Vad?
Jag har inte förlorat något eller någon, jag har bara haft en extra
krokig väg med några återvändsgränder på min resa.
Är det därför?
Är det för att jag vänder allt mot mig själv och tar ansvar över allt,
andras känslor, andras livssituationer?
När till och med Hannas barnfilmer där dom glömmer en kanins
födelsedag får mig att ta ansvar över denna dumma kanins känslor, har
det gått ett uns för långt då?
Är det för att andra mår dåligt och spelar ut det på mig så jag tar åt
mig och tror att det är jag som har gjort fel, när det enda jag har
gjort är att önska respekt?
Är det för att jag är livrädd för att mista mina vänner och min familj
för att jag inte vet vem jag är och vad jag skulle göra utan dom?
Är det för att jag är rädd att tappa kontrollen?
Är det för att jag är rädd för ångesten?
Är det för att jag är så rädd för att inte veta hur jag kommer agera
nästa gång jag blir så där ursinnig?
Är det för att jag så många gånger gör allt i min makt för att anpassa
mig för att vara andra till lags så jag vrider ut och in på mig själv
tills det inte finns någon Jenny kvar?
Är det för att någon en gång för länge, länge sedan sa att jag inte dög?
Är det därför jag hela tiden ska vara så duktig och tassa på tå? Så
jag inte behöver få höra att jag inte duger igen.
Jag säger konstant förlåt och tack, för att ingen ska tro att jag är
arrogant, otacksam eller känslokall.
Jag ursäktar mig själv, att jag finns, att jag andas.
Är det därför?