Ibland slår det mig - jag har två barn.

Det finns två känslor i mig som får mig att vilja fly, spricka,
skrika, andas, gråta, kräkas, njuta, slåss, dö och leva.
Ett är den friska kvällsluften genom det öppna fönstret, den andra är
2.46 minuter in i "Pyro".

Vi måste göra något.
Vi måste sluta skämmas för att vi mår dåligt.
Vi måste sluta vara rädda för att fråga någon som mår dåligt hur hon mår.
Jag lovar att jag inte ska spy hela min livshistoria på dig, så vad
fan är du rädd för?
Är det för att du själv inte mår så jävla bra som du försöker få oss att tro?
Framkallar min depression och min ångest obehagliga känslor hos dig
för att du känner igen dig?
Helt allvarligt.
Om vi bara kunde öppna käftarna om att allt inte är rosa och
piffelipiffblinbling.
Jag är helt ärligt så otroligt trött.

Efter en tidig äventyrsmorgon i snöstorm så sitter jag nu här.
I verkligheten.
Ensam med två barn.
Vi behöver två bilar, det är klart.
Sen behöver vi också komma i säng mycket, mycket tidigare.

Tack som fan!

Gott Nytt År

En veckas heltidssjukskrivning till.
Sen börjar det.
Allvaret.
Det riktiga, verkliga livet.