2.2.17

-18

Jag ligger 18 timmar back på psyk-praktiken. Det ska tas igen. Så är det bara. Det är MDH:s mörka vidriga regler. "Du klarar det Jenny! Du fixar allt!" Ja absolut, jag är ju sån. Jag fixar allt. Kanske ser det till och med lätt ut i andras ögon. Men till vilket pris undrar jag?! När jag faller ihop halvvägs till dagis, rent mentalt, och när jag är glad över att mörkret fallit så ingen ser tårarna som rinner hejdlöst över mina kinder. Det är det ingen som ser. När jag skriker åt mina barn av stressnivåer så höga att Burj Khalifa skulle bli avundsjuk att jag hatar dem för att de aldrig lyssnar och inte respekterar mig, det är det ingen som ser. När jag oförmögen att ens gå och lägga mig. När jag tappar ord och glömmer halva meningar i meddelanden och mail och läser dem tre gånger till för att se så det som ska stå står och är alldeles bomullsluddig i hela huvudet, det är det ingen som ser. När jag ligger som en liten pöl på golvet, dränkt i mina egna ångestångor och tänker och känner att livet vore bättre om jag var död. Det är det heller ingen som ser. Min kamp i att vilja leva och älska livet och kampen i att dö för att jag hatar allt. Jenny. Janus. Men jag reser mig alltid. Precis som min vän sa. Igen. Igen. Och igen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Lämna gärna ett spår efter dig..