Självdiagnostiserar mig med utmattningssyndrom av flera olika anledningar. Det har varit den tuffaste hösten sedan jag blev sjuk i post partumdepression. Det liknar väldigt mycket det jag upplever just nu. Hat. Självhat. Värdelöshetskänslor. Separation. Självdestruktivitet. Avståndstagande. Ångest. Panikångestattacker. Djupt, djupt mörker stundtals.
Jag vet att det inte är många som läser min blogg längre. Jag skriver ju heller inte längre.
Jag har förändrats, blivit en annan Jenny, en bättre Jenny på himla många sätt. En sämre på andra. Jag har vuxit. Mest vuxit ändå. Hittade inget motsatsord, för jag har fan vuxit. Trots allt.
I höstas separerade jag från min man, min stora trygghet de senaste 10 åren. Det var det jobbigaste jag någonsin gjort. Men jag behövde få ta plats. Min plats.
Jag ska fortsätta kämpa, trots att jag den senaste månaden mer eller mindre tänkt ge upp. Jag har haft starka tankar om att avsluta. Och då menar jag avsluta allt. För det är sån jag är. Svart eller vitt. Leva fullt jävla ut eller dö. Jag väljer alltid att leva fullt jävla ut. Nu måste jag dock välja med omsorg.
Jag säger farväl till vissa delar. En stund i alla fall. Jag måste välja mig och det jag vill och måste göra.
Jag ska klara det här sista, rejält tuffa. Jag ska klara det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Lämna gärna ett spår efter dig..