..inte vet väl jag!

Jag tänkte att om jag nu ska kunna bli sjuksköterska, en bra sådan, en sån som kan vara öppen inför andras lidande och vara medlidande så måste jag återigen ta itu med mig själv. Jag vill. Jag kan. Men det är så jobbigt, det är riktigt jävla plågsamt. Jag sväljer klumpen i halsen. Sväljer igen. Igen. Jag vill inte gråta, törs inte öppna upp. Rädd för det som finns där. Sväljer. Tar en cigarett till och hoppas det hjälper. Andas. Klumpen försvinner.
I morgon ska jag läsa del två i boken. Då kommer jag stå öga mot öga med mina egna tonår. De vidriga, äckliga tonåren. Klumpen är tillbaka.