Jag har sett bilder på små, döda barnkroppar i vattenbrynet. Egentligen vill jag inte se. Jag orkar inte se. Det är alldeles för hemskt och fel på alla sätt. Fel att ta kort på dem. Fel att dela dessa kort på Facebook. Fel att det är barn. Fel att de över huvudtaget ligger där. Fel. Fel. FEL!! Ångesten och hatet får inte plats. Jag skrollar förbi. Fort skrollar jag. Men det gnager i mig. Det är barn. Fina, rara, underbara och oskyldiga barn. Deras föräldrar, de som riskerade sitt eget och sitt barns liv för att de någonstans fortfarande kände hopp. Ni modiga människor.
Samtidigt. Hur mycket det än vrider sig inuti mig så är den där bilden inte bara en bild. Det är verkligheten. En verklighet som ingen av oss kan förstå. Jag tror att många av oss behöver se dessa bilder. Tyvärr. Jag tror det. Det blir verkligt, det blir nära. Man kanske ser sitt eget barn i det där barnet. Det är nog det som upprör. Jag tror inte att det handlar så mycket om barnets integritet egentligen. Det handlar nog mest om att det blir för verkligt. Mitt barn. Ditt barn. Vackra barn med glittrande, busiga ögon.
I morgon packar jag ihop det jag har till övers för att ge till er som klarade båtresan. Det är inte mycket, men i alla fall något.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Lämna gärna ett spår efter dig..