Det händer på tok för sällan, men för en stund sedan fastnade jag på
riktigt i nuet, med Pelle i knät och Hanna bredvid.
Jag håller Hannas lilla barnhand i min hand och jag borrar ner näsan i
Pelles hår.
Just då, exakt precis då önskade jag att tiden kunde stå helt still.
I den stunden kände jag total lycka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Lämna gärna ett spår efter dig..