Från sju i morse har det varit full fart.
Kalas, kärlek och glädje.
Sen åker alla.
Barnen somnar, det blir knäpptyst.
Hann jag umgås med alla?
Tackade jag alla ordentligt? Sa jag hejdå? Vet dom att jag är glad,
hjärtligt tacksam för att dom kom och för att dom finns?
Nu tränger den sig på.
Ångesten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Lämna gärna ett spår efter dig..