Ni behöver inte säga det själva, för jag vet.
Jag vet att jag är tråkig.
Jag har inte umgåtts med en enda av er, mina vänner, sedan jag började plugga.
Jag känner mig som en skitstövel som inte umgås, inte ringer eller messar.
Sen ska vi flytta mitt uppe i allt det här som slukar all min tid.
Varje kväll säger jag till Hanna: "Du måste sova nu så mamma kan plugga."
Kul morsa.
Kul tjej.
Så förlåt mig.
Snälla ni, försök.
Jag saknar er hela bunten och skulle egentligen behöva stjäla lite energi från er, men inte ens det orkar jag eller hinner jag med.
Det blir snart bättre. Hoppas jag.
Puss.
Så länge.
Men du! Såhär är det: Vi, alla dina vänner, FINNS med dig hela tiden. Det behövs inget ringande eller messande för det. Vi står där, längs avspärrningarna av de orangea plastband som kantar din marathonbana, och hejar på dig i detta race! Ibland kommer det att komma ett hål i en avspärrning och då står någon av oss där med en mugg sportdryck eller vatten om du hellre vill ha det. Och när du sprungit första milen kanske du hinner ta en liten paus för att träffa oss för att orka fortsätta. När du når målfållan så kommer vi att heja högre än någonsin på dig, och bära dig under ditt segervarv runt stadion. Så är det! Kom ihåg det, så FORT du känner ett uns dåligt samvete. Lyssnar du noga kan du till och med höra hejaropen, okej? Okej!
SvaraRadera