På fjorton timmar har P sovit tre och en halv.
Lilla älskade pojke.
Bebisar måste sova mer än så!

Jag inte bara ser ut som första klassens nervvrak, jag är ett.
Sminket ligger någonstans i höjd med mungiporna, håret är rufsigt av
regn och av att jag slitit det i frustration och ilska.
Jag skriker, jag gapar, är elak och däremellan blir jag alldeles lam.
Vet inte vad jag ska göra, vem av barnen, dom skrikande barnen jag ska
ta hand om först.
Istället sitter jag bara där på stolen med skrikpelle i knät och gungar.
Fram och tillbaka.
Försöker andas och klura ut hur fan jag ska lösa situationen.
Det uppstår så plötsligt.
Från ingenstans.
Nyss var allt toppen, två vänner kom på spontant besök och busade,
myste, läste bok.
Sen bröt det loss.
Igen.
Mitt liv är kaos.

Man föregår med gott exempel

Barn gör inte som du säger, barn gör som du gör.
Jamen så klart!
En säkring brinner i huvudet på mig. Nu minns jag inte längre av
vilken anledning.
Jag sular iväg vällingflaskan genom rummet och med en hård smäll
hamnar den på min vitmålade skänk och vällingen som finns kvar i
flaskan gör feta fläckar.
Samma sekund ångrar jag mig.
Dumt, korkat och så jävla onödigt på alla sätt.
Jag är vuxen, trettio år gammal med två barn som ska ha mig som förebild.
Barn gör inte som du säger, barn gör som du gör.
Hur fan kan jag då tro att guldlock ska lyssna på mig när jag säger
att hon inte får kasta saker?!
(Helvetsjävlaskit!)

God morgon!

Klockan må ha varit 04.48 när P ville ha mat, men vad fasen gör det
när det är första gången jag ammar sedan klockan sju igår kväll?!
Jag har typ sovit min första hela natt sen i....maj!
Ett par stoppainnappenbrejk bara, men det gjorde jag nästan i sömnen.
Tack!

Som en del i bearbetningen och för att få ett slags avslut så ska vi
få träffa en läkare om en månad för att prata om förlossningen och gå
igenom förlossningsjournalen.
Barnmorskan sa att om vi överhuvudtaget vill skaffa fler barn så kan
det nog vara bra för oss att gå igenom det med någon som kan förklara
allt så här i efterhand när vi är mer mottagliga.
Allt från vecka tjugosex när magen inte växte som den skulle till alla
tillväxtultraljud vi gjorde till allt som hände under förlossningen.
Hannas förlossningsjournal har jag läst många gånger, fällt en tår av
glädje, lycka och nostalgi.
Pelles journal har S läst för mig, efter en del tvekan från min sida, en gång.
Det är också en av sakerna jag grubblar över.
Varför?
Varför kan jag inte njuta av att drömma mig tillbaka till en av de
största dagarna i mitt liv?
Varför känner jag en sån rädsla över att läsa journalen från den tolfte juli?

Fast allvarligt?

Ska det verkligen vara så?
I natt åt lille herrn på tok för många gånger, 21.30, ca 23 (då hade
jag redan gått och lagt mig så det var S som gav honom tillägg),
01.30, 04.10 och sen 05.50.
Jag blir inte klok.
Har vi pajat hans matvanor när vi var tvungna att väcka herrn för att
mata i början för att han va så liten?
När ska det få ett slut?
Jag som trodde att han blev mer mätt på Nan och sov längre.
Korv.

- MAMMA!

..jag hällde ut alla pärlor.
Mmmjodå. Det gjorde du minsann.

Boken kom med posten i eftermiddags.
Nu är den läst.
Jag har gråtit mig igenom varenda sida.
De första sjuttio för att jag kände igen mig så förbannat.
Stort TACK till Helena Askén för en alldeles fantastisk och gripande bok.
Tack!

Jag gjorde det

Jag ringde till psyk.
Jag skakar.
Varför gör jag det?

Äntligen så kom boken.
Jag är på sidan trettio och bölar redan.