Jag inte bara ser ut som första klassens nervvrak, jag är ett.
Sminket ligger någonstans i höjd med mungiporna, håret är rufsigt av
regn och av att jag slitit det i frustration och ilska.
Jag skriker, jag gapar, är elak och däremellan blir jag alldeles lam.
Vet inte vad jag ska göra, vem av barnen, dom skrikande barnen jag ska
ta hand om först.
Istället sitter jag bara där på stolen med skrikpelle i knät och gungar.
Fram och tillbaka.
Försöker andas och klura ut hur fan jag ska lösa situationen.
Det uppstår så plötsligt.
Från ingenstans.
Nyss var allt toppen, två vänner kom på spontant besök och busade,
myste, läste bok.
Sen bröt det loss.
Igen.
Mitt liv är kaos.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Lämna gärna ett spår efter dig..