Vi vågade oss ut. Hoppade och fikade på gräsmattan.
(Men ifred, det får ni inte tro att vi var..)
19.6.13
I förmiddags var vi i Krikon hos den här sötfisen och hennes fantastiska mamma.
Tack kära vän för idag!
Tack kära vän för idag!
Sorterat under:
fint,
Hanna Bianca,
sommar,
vännerna
En vecka av mörka tankar, med en känsla av att vara värdelös och misslyckad.
Inte hela tiden, men varje dag.
Det är märkligt hur Monstret lyckas ta sådan plats och hur dess tysta
viskningar kan få mig att tro att det är sant.
Att jag är värdelös.
Jag vet ju att det inte är så.
Jag vet det.
Ändå försöker jag leva på så normalt jag bara kan. Fikar på stan, går
på skolavslutningar, födelsedagskalas, leker i lekparker, handlar mat
och åker iväg med barnen själv.
Jag vill ju, trots att mitt normala önskeliv får konsekvenser.
Jag vill ju.
Inte hela tiden, men varje dag.
Det är märkligt hur Monstret lyckas ta sådan plats och hur dess tysta
viskningar kan få mig att tro att det är sant.
Att jag är värdelös.
Jag vet ju att det inte är så.
Jag vet det.
Ändå försöker jag leva på så normalt jag bara kan. Fikar på stan, går
på skolavslutningar, födelsedagskalas, leker i lekparker, handlar mat
och åker iväg med barnen själv.
Jag vill ju, trots att mitt normala önskeliv får konsekvenser.
Jag vill ju.
18.6.13
17.6.13
Läser igen.
Med blandade känslor.
Egentligen vågar jag inte, fast jag vill.
Rädd för hur jag kommer känna.
Men jag är klokare nu, vet mera, är på väg tillbaka.
Kanske rör den inte upp lika mycket?!
Lite som det att ettårsdagen närmar sig.
Jag vill.
Och vill inte.
Så mycket känslor, så mycket ångest och dåligt samvete.
Så mycket kroppen minns som den inte vill minnas.
Med blandade känslor.
Egentligen vågar jag inte, fast jag vill.
Rädd för hur jag kommer känna.
Men jag är klokare nu, vet mera, är på väg tillbaka.
Kanske rör den inte upp lika mycket?!
Lite som det att ettårsdagen närmar sig.
Jag vill.
Och vill inte.
Så mycket känslor, så mycket ångest och dåligt samvete.
Så mycket kroppen minns som den inte vill minnas.
Sorterat under:
det själsliga,
ontet,
ångest
Det är jävligt synd om ungar vars föräldrar inte uppfostrar dom ordentligt.
Det är inte ett dugg konstigt att sådana barn hamnar snett senare i
livet när det som borde vara deras viktigaste förebilder låter andra
vuxna "uppfostra" dom.
Vuxna som är jävligt less på att behöva säga åt andras ungar.
Vilket i sin tur gör att ungarna anses vara jävligt jobbiga, fast det
bara är föräldrarnas tillkortakommanden.
Det är svinjobbigt att vara förälder men att lära ungarna det
grundläggande i vad som är rätt och fel eller mitt och ditt borde väl
inte vara så jävla svårt?
Jag fattar inte.
Det är inte ett dugg konstigt att sådana barn hamnar snett senare i
livet när det som borde vara deras viktigaste förebilder låter andra
vuxna "uppfostra" dom.
Vuxna som är jävligt less på att behöva säga åt andras ungar.
Vilket i sin tur gör att ungarna anses vara jävligt jobbiga, fast det
bara är föräldrarnas tillkortakommanden.
Det är svinjobbigt att vara förälder men att lära ungarna det
grundläggande i vad som är rätt och fel eller mitt och ditt borde väl
inte vara så jävla svårt?
Jag fattar inte.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)