När jag kom upp till plan 6 igen så tog vi om alla prover.
Hon lyssnade på bebisen en gång till och mätte magen för tredje gången.
Hon skulle skicka mig på tillväxtultraljud sa hon.
Hon hoppades också att hon inte gjort mig orolig, nej sa jag då.
Nu är jag hemma ensam.
Så klart oron kommer krypandes.
Så klart.

Har varit hos barnmorskan och är halvvägs hemma när hon ringer och ber
mig komma upp igen.
Bara att vända..

I natt när alla jävla muppfyllon höll mig vaken låg jag och funderade.
Jag undrade vad i hela fridens namn vi gett oss in på.
Två barn.
Nu!?
Jag nästan, om så bara för en halv sekund, ångrade mitt tillstånd.
Inte för att jag inte vill ha fler barn, utan mest för att jag känner
mig osäker på om jag vill ha det nu.
Hur ska jag ha tid med Hanna som kräver så mycket?
Hur ska jag orka?
Tankarna fanns kvar i morse när jag vaknade och har gnagt i mitt huvud
hela dagen.
Men så tog vi ner en kartong från vinden.
Den var märkt med bebiskläder storlek 44-46 och 50.
Sentimentalt packade vi upp dom små, små kläderna och plötsligt för
första gången den här graviditeten längtade jag efter vår bebis.

Dags att börja fundera

Kärlek

Långpromenad och träning på en och samma dag.
Hejdå kunna gå i morgon.

Trodde aldrig att jag skulle komma dit, eller hade väl i alla fall
hoppats på att slippa, när de låtar jag går och nynnar på är
barnvisor.
Och då endast barnvisor.
Nu är man skadad, for life.

Vi åkte nercabat med morfar idag.
Hanna tjoar att morfar är tokig som inget tak har på bilen samtidigt
som hon försöker hålla fast håret på huvudet.
Mitt i taktjatet ropar hon till morfar:
- Morfar! Vi ska ha bebis!
Nog verkar hon ha fattat.
Hon pratar mer om det än vad en annan gör.
Får se den i sommar hur kul hon tycker det är.
På riktigt.

Mumsfillibiblan!

Sol, kentbiljetter, kaffe, sol, fint sällskap, ingen lunch, sol,
glass, saft, sol, glass, kaffe, dampig tvååring, saft och sol.
Nu går jag till sängs.
Och dör en smula.