I natt när alla jävla muppfyllon höll mig vaken låg jag och funderade.
Jag undrade vad i hela fridens namn vi gett oss in på.
Två barn.
Nu!?
Jag nästan, om så bara för en halv sekund, ångrade mitt tillstånd.
Inte för att jag inte vill ha fler barn, utan mest för att jag känner
mig osäker på om jag vill ha det nu.
Hur ska jag ha tid med Hanna som kräver så mycket?
Hur ska jag orka?
Tankarna fanns kvar i morse när jag vaknade och har gnagt i mitt huvud
hela dagen.
Men så tog vi ner en kartong från vinden.
Den var märkt med bebiskläder storlek 44-46 och 50.
Sentimentalt packade vi upp dom små, små kläderna och plötsligt för
första gången den här graviditeten längtade jag efter vår bebis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Lämna gärna ett spår efter dig..