Att leva ihop med en kvinna som har borderline är ingen enkel match.
Efter att ha stoppat näsan i en massa olika forum och studier och
efter att ha analyserat mitt eget sketna beteende så kom jag fram till
följande:
Stefan är en hjälte.
Att stå ut så pass länge som han har, drygt sju år, tillsammans med en
människa som kräver, hatar, gråter och älskar. Mycket och starkt.
Det är hjältemod.

IPS:en gör sig påmind.
Ville kasta mig ur bilen.
Var så hemskt arg för..
Ingenting.

Dagen har varit näst intill gnällfri.
Sen undrar hon om hon får tvätta håret!
Vilket avslut sen när hon dessutom bad mig platta det också.
TACK.
Som fan.

"Mamma! Får jag tvätta håret?"
Helomvändning.

Man tackar!

Ibland är det faktiskt orättvist att anklaga Fröken för att inte lyssna.
Härom dagen pratade vi om att Pojken ska börja på dagis och ikväll när
hon sitter med sin pappa och bygger klossar så kommer det, näst intill
ordagrant:
"Tänk om kommunen säger att Pelle får gå på Ringens förskola. Då får
vi knöggla in Pelle på Korallen i alla fall!"
Enda missen var knöggla.
Jag sa smuggla.

Att lämna ett gråtande barn på dagis är..
Inte ett dugg kul.

God morgon Bergshammare!

"Det var himla jobbigt att träffa Kungen."